Det ljuder av banjospelande i bakgrunden när telefonen ringer. Ron Sexsmith och hans musiker håller på att göra sig i ordning inför kvällens spelning någonstans i USA.
– Åh, det är min basist, han spelar banjo överallt vi åker. Hoppas det inte stör alltför mycket? Vi har en låt i vårt liveset där gitarristen tar över basen medan basisten spelar banjo.
Och du tar över trummorna?
– Haha, faktum är att jag ibland spelar trummor med våra förband. Som med The Supers, då hoppade jag alltid in bakom trummorna och körde den sista låten med dem, säger han.
I Göteborg har Ron Sexsmith dock inget förband. Han frågar om det är en bra lokal de ska spela i, och blir glad över det positiva omdömet om Pustervik. Han gillar redan Nalen i Stockholm, där bandet spelar två dagar senare.
– Ett vackert gammalt ställe. Jag var där och spelade in en musikvideo med Ane Brun en gång i tiden, till vår duett ”Song No. 6”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Inte ett självklart besök
Den i Sverige bosatta norskan Ane Brun är inte den enda svenska anknytningen i Ron Sexsmiths karriär som nu spänner över 13 album. Han har även gästat trion Abalone Dots i studion. Men att det skulle bli ett Sverigebesök 2017 var inte helt självklart.
– Det har alltid funkat rätt bra för mig i Sverige. Men senaste gången, när jag gjorde en soloshow i Stockholm 2011, var det ganska miserabelt. Och i Göteborg har jag inte varit sedan 2009. Så jag trodde inte det fanns så stort intresse för mig längre. Så hände det något i år. Folk började tweeta och undra när jag skulle komma tillbaka.
Ron Sexsmith må få stå på enorma scener och sjunga med förebilden Ray Davies från The Kinks. Han må vara en favorit hos storheter som Elton John, Paul McCartney, Coldplay och Elvis Costello. Och visst är det en fördel att Rod Stewart, Michael Bublé, Feist, Emmylou Harris och Katie Melua har spelat in hans låtar.
Ändå har Ron Sexsmith producerat sin nya skiva själv, i tandem med bandets multiinstrumentalist Don Kerr. Egentligen hade han den i London bosatta svensken Martin Terefe i åtanke, som har producerat tre av Ron Sexsmsiths tidigare album.
– Vi hade inte råd med Martin, han har blivit så eftertraktad. Han gjorde sitt bästa för att pressa priset men det funkade ändå inte. Som tur är är Don en riktig producent också. Men jag var lite orolig för hur det skulle gå. Nu blev det jättebra och det har nog skänkt skivan en annan karaktär. Särskilt som det är mitt liveband som spelar.
Var ursprungligen ett skämt
Albumets titel är ”The Last Rider”. (Rider är också engelska för den kravlista som turnerande artist har på saker de vill ha i logen.)
– Ursprungligen är det en skämttitel. För några år sedan gjorde jag en skiva som hette ”Forever Endeavour”. En kväll i logen tog jag en lång bordsduk och ritade en egen version av Jesu sista måltid med alla bandmedlemmarna i lärjungarnas ställe. Sedan tänkte jag att det kunde bli en bra titel på en liveskiva. Men så när vi gjorde den nya plattan var det första gången som jag spelade in med mitt faktiska liveband, rakt av. Då tyckte jag att det kunde passa med ”The Last Rider”. Allt gick väldigt fort. Min fru hyrde in en fotograf, placerade frukt på bordet, snap snap snap. Resultatet blev lite ”Beggar’s Banquet” sådär.
– Annars är det sällan jag har någon klar visuell idé om hur mina skivomslag ska se ut.
Ursprungligen var det tänkt att skivan skulle heta ”Breakfast Ethereal”, efter en av låtarna, berättar Ron Sexsmith. Banjoplinket i bakgrunden har sedan länge tystnat bakom den numera stängda dörren.
– Just ”Breakfast Ethereal” är skivans mittpunkt, dess nav. Den handlar främst om barndomen, en svår tid att skildra. När du blickar tillbaka kan det te sig som ett mirakel. Minnena kan söta upplevelsen av hur det egentligen var. För mig var barndomen en vacker tid, vilket jag hoppas alla har fått uppleva. Jag minns tydligt musiken som strömmade ut ur radion, hur allt tycktes liksom magiskt. Jag försöker vara lycklig nu också, och låten handlar om resan till mitt 53-åriga jag. Det är nog den mest personliga låten på skivan. Ganska impressionistisk. Ibland hamnar du i ett flöde, där varje textrad berättar vad som ska komma härnäst, säger Ron Sexsmith
Ger snart ut bok
Apropå radion så finns på skivan även låten ”Radio” som verkar vara en kommentar till dagens musikutbud?
– Ja, den är ju både lite ömsint och lite vresig. En sorgesång över dagens popmusik. Jag kan bara inte relatera till den. Och det är helt okej, den är ändå inte ämnad för mig. När jag var unge satt jag klistrad vid radion. Det var en väldigt melodisk period för musiken. När jag besöker läkaren idag står radion på och ur strömmar något klubbigt med autotune-röster som sjunger fåordiga textrader om att ”I want your body”.
Ingen vill väl höra om att ens kropp är eftertraktad just hos läkaren, poängterar ETC:s reporter.
– Eller hur! (skratt) Samma sak när jag äter frukost på hotellet. Då är det liksom ”Ursäkta, vi försöker äta frukost här, är detta en klubb där man ska dansa?”
Dags för medverkan i en kanadensisk version av brittiska tv-succén ”Grumpy Old Men” kanske? Nej, någon tv blir det inte, men i september kommer Ron Sexsmiths första bok ut. ”Deerlife” är en saga, en fabel.
– Min första och antagligen sista bok, skojar Ron Sexsmith. Eller gör han?
– Den har tagit en evighet att skriva, det var så svårt att skriva den. Jag har gjort så många re-writes, men nu är den äntligen på väg ut. Det är ingen barnbok utan mer en gammaldags, sagoaktig berättelse för alla åldrar. Jag har aldrig riktigt haft någon idé till en bok tidigare men nu har jag hämtat inspiration från Charles Dickens och Mark Twain, sånt jag älskade när jag var 13-14 år.
Ron Sexsmith berättar att han är ganska lat av sig men när det kommer till låtskrivandet och författandet är han väldigt disciplinerad. Han har nyligen flyttat från Toronto till Stratford, en mindre ort i delstaten Ontario. Dock ej till West Gwillimbury, en liten ort som också lånat sig namn till en av låtarna på nya skivan.
– Flyttlasset gick i mars men jag har knappt hunnit vara där. Det var min frus beslut att flytta men jag gillar tanken. Huset är ganska rymligt. Jag har ett piano där. Och barnen är trygga där när jag måste ut och resa. Richard Manuel från The Band var därifrån, och vid floden finns en bänk han brukade sitta på. Jag tänkte att jag skulle sitta där under tårpilen och läsa och filosofera.
