– Århundradets kärlekssaga är ju en makalös berättelse men den handlade så oerhört mycket om hennes man, hans alkoholism och hur det ställer till det för henne. Kan man inte få höra om en kvinna som själv orsakar sina problem, tänkte jag.
Den kvalifikationen stämde väl in på Kerstin Thorvall. Sexuell frigörelse, en fras som i våra dagar nästan tappat sin innebörd, återfår sin lyster i Kerstin Thorvalls berättelser om en medelålders mamma som vantrivs i monogamin. När Det mest förbjudna kom ut 1976 slog den ned som en bomb.
– Jag skulle inte säga att Kerstin Thorvall har varit en idol för mig som ung, men hon var fascinerande som figur. Vi var ett gäng brådmogna tjejer som läste hennes krönikor och böcker med en slags skräckblandad förtjusning. Att det fanns sådana kvinnor och mammor! Det var ju ingen av oss som ville ha henne som mamma, men vi citerade henne alltid.
Flydde landet
Samma år gavs Jack av Ulf Lundell ut. Trots att de behandlade samma ämnen, ambition och åtrå, fick böckerna vitt skilda mottaganden.
– Vad som var förbjudet för henne var inte förbjudet för honom. När jag satt på Kungliga biblioteket och läste kände jag igen tonen i recensionerna från vår tids näthat. Det var som spyor. Hon fick fly landet. Hon flyttade till Frankrike för att hon var så förföljd. Det var ... skott på sittande fågel, kanske man säger. Det var helt ofarligt att ge sig på en sådan person som Kerstin Thorvall. Hon var inte värd respekt.
Men vid sidan av offentligheten blev Kerstin Thorvall också varmt välkomnad av många människor. Hon fick en stor publik.
– De var så tacksamma att hon lyft på locket och visat ett annat sätt att vara. Det vittnar alla brev om.
Kerstin Thorvall var en av de första kvinnor som rörde sig i gränslandet mellan liv och dikt.
– Ja, senare har det kommit fler. Man får någon slags känsla av att kraften i vittnesmålen kommer av att ha varit en som tiger och tar emot, i hundra år, innan det får komma ut.
Belackarna menade att Kerstin Thorvall i första hand låg runt och i andra hand skrev. I själva verket var prioriteringen den omvända, enligt Åsa Lantz.
– Det är rent förtal. Hon var jätteprofessionell, enormt produktiv och höll varenda deadline.
Försörjde familjen
Normen var redan bruten då Kerstin Thorvall oftast bar försörjningsansvaret. För försörjningen var hon tvungen att skriva. Och för Kerstin Thorvall hängde kreativiteten tydligt ihop med sexualiteten, eller som Åsa Lantz uttrycker det: kärlekslängtan.
– Det är någonting fint i att hon kunde säga till sina män: ”Det är inte fel på dig men jag passar inte in i det här” och ”Barnen skulle ha det bättre hos dig. Jag är ingen bra mamma”.
Kerstin Thorvall solidariserade sig med de unga hellre än att uppfostra dem.
– Hon levde tonårsliv samtidigt som sina barn. Hon regredierade ju då. Många som har sett filmen blir väldigt berörda av det. Det är roligt men samtidigt sorgligt. Det är sällan lagom med Kerstin Thorvall. Det är svart eller vitt. Hon går all in.
Överdrift eller övergrepp
Överdrifter är en del av det litterära greppet, samtidigt som närheten mellan liv och dikt ibland innebär ett övergrepp på omgivningen, tycker Åsa Lantz.
– Man kan verkligen undra var sanningen befinner sig. Det är sällan man berättar om en person som varit så öppenhjärtig. Känslan är att allt ligger i öppen dager. Man måste påminna sig om att det är fiktion.
Träffade du henne själv någon gång?
– Vid några tillfällen. Jag var på en middag en gång där jag pratade lite med henne. Hon var väldigt rolig och speciell.
