Husby har blivit Sveriges popkulturella centrum

Vi är på Husby torg, närmare bestämt utanför Kulturhuset Stadsteatern. Kön är så där lång att en förstår att alla väntar på något speciellt, annars hade ingen trotsat kylan. Den rör sig sakta fram. Skratt blandas med doften av Aqua di gio och YSL och cigarettrök som slingrar sig upp och ut i vinterkvällen. 

Alla är förväntansfulla. Det går inte att vara annat då förra årets upplaga varit så omtalad. Då vänner som befunnit sig där förklarat att kvällen var allt utöver det vanliga och när jag frågat vad de menar, på nytt svarat allt utöver det vanliga. Som att de varit med om något de tidigare inte upplevt. 

Jag pratar om filmfestivalen .MOV som för andra året i rad arrangeras av den medborgardrivna föreningen Folkets Husby. En kortfilmsfestival där filmskapare från Sveriges marginaliserade områden står i fokus. I ett pressmeddelande förklarar Folkets Husby att festivalen ska vara en motkraft i en tid där berättelser ofta skrivs och presenteras av människor utifrån. Ett handlingskraftigt exempel på förändring i en filmbransch som, ofta utan tydliga strategier, kämpar med mångfaldsfrågor. 

Festivalen inleds med premiärvisning av långfilmen ”Nollbudget” (av Suheib Saleh och Akar Karami) som skildrar tre filmskapande vänner utan vare sig pengar eller kunskaper. Där vi genom mobilens lins rör oss i Stockholms södra förorter och får följa vännernas outtömliga idérikedom i att lösa problem när nollbudgetfilmer skapas.

Därefter visas de nominerade kortfilmerna till popcorn och Capri-Sun och garv och tårar och än mer garv, där den gemensamma nämnaren är gemenskapen och kärleken till området och såklart den svärta som skildras. 

Svärta som bland annat hittas i mord som fruktansvärt nog har normaliserats (”Skuggan av oss” av Ronson Huynh och ”Spillt blod torkar inte” av Alexander Zadruzny) och arbetslöshet och centrumhäng (”Jag borde stannat hemma”, Saud Saleh). De som programleder kvällen är podd- och talkshowkollektivet Galdem a Talk – bestående av Husbyborna Nada Yussuf, Sara Mecconen, Fatuma Yussuf. Med charm och briljans får de alla Kristian Luuks, Fredrik Lindströms, Filip Hammars, Fredrik Wikingssons och allt vad de nu heter att se ut som Leif ”Loket” Olsson i Bingolotto på 90-talet. Deras magi är inte bara upplyftande utan skarp, kvick, begåvad vilket blir än tydligare när tekniskt fel uppstår och ett improviserat samtal om allt mellan himmel (Husby) och jord (Sara Mecconen tar socionomexamen!) får publiken att applådera och jubla. 

När filmvisningarna på Kulturhuset är över förflyttar sig publiken till Folkets Husby som ligger 50 meter förbi över torget som sommartid huserar melonkantade fruktstånd.

Inget under kvällen, och då menar jag absolut noll, följer andra sömniga, deppiga filmfestivaler jag varit på eller sett på tv

Vinnaren av Getpriset (läs GOAT) ska nu koras av en stjärnfylld jury bestående av skådespelaren Bahar Pars, filmregissören Daniel Espinosa och filmproducenten Hawa Sanneh. I publiken syns framstående skådespelarkollegor, sångare, poeter och mediapersonligheter: Alexander Abdallah, Mustafa Al-Mashhadani, Cherrie, Burcu Sahin och Milena Yigzaw. 

Skärholmensonen och poeten Alexander Zadruznys ”Spillt blod torkar inte” tar hem Getpriset. Inget under kvällen, och då menar jag absolut noll, följer andra sömniga, deppiga filmfestivaler jag varit på eller sett på tv. Filmtempot är högt, engagemanget likaså och allt från dialoger till filmestetik är fräscht, i tiden, kompromisslöst. För att inte prata om professionalismen som genomsyrar film och festival. Varför ens nämna det senare? För att festivalbudgeten varit en bråkdel av den som etablerade filmfestivaler i Stockholms innerstad lever på. 

Det är något med den här kvällen som upptar mig, som inte går att skaka av sig. Som får mig att tänka att liknande inte hänt förut. Något som egentligen är större än den filmfestival vi varit med om. Större än alla legendomspunna Rinkeby- och Latinofestivaler vi Järvabarn vuxit upp med. 

Något som – till skillnad från tidigare fenomen som ”förortstidningarna” Gringo och ”förortsfestivalerna” Hoodstock – är på riktigt, och här för att stanna. Jag pratar om Husby som Sveriges kulturella epicentrum för ungdomskultur. Där allt i Husby snabbt tas efter av andra barn och unga i landet och blir mainstreamkultur (privilegierades problematiska accessoarande av miljonprogramskultur kommer inte behandlas här). 

Nästan så. För jag förstår att det är en grov förenkling och att det jag ska berätta på flera plan går att härleda till något mycket större än just Husby. Men jag vill stanna vid resonemanget om linje elvas näst sista station som den främsta popkulturella maktfaktorn just nu. Där den kreativa rörelsen i Husby idag kan uppfattas som ett ljus många av oss länge väntat på.

Under 00- och 10-talet var Husby och grannarna Kista och Akalla främst kända för stök, industriområdet, gallerian och fotbollsframgångar för storspelare som Henok Goitom (Husby), Bojan Djordjic (Kista) och Robin Quaison (Akalla). Sedan gjorde Netflix-aktuella Evin Ahmad (Akalla) entré i film- och teaterbranschen med en sällan skådad självklarhet, vilket fick unga att än mer blicka mot annat än idrott. 

Men allt detta har genom åren överskuggats av rubriker om ökat ungdomsvåld, Husbyprotesterna 2013 och dödskjutningar som kritiker tillskriver de kraftigt ökade ekonomiska klyftorna, den sociala oron och nedrustningar av service, vård och fritidsgårdar. 

Att missnöjet med det politiska etablissemanget och myndighets-sverige länge varit etablerat i området är inget nytt. Som svar bildades organisationen Megafonen som från en lokal i Husby 2013 höll presskonferenser där de inför ditresta journalister, inhemska som internationella, anklagade svenska politiker för att ha blundat för de sociala orättvisorna i Järva. 

Därefter grundades organisationer som den separatistiska plattformen StreetGäris för kvinnor och icke-binära med fokus på intersektionell feminism och antirasism. Att sociala rörelser skapats i Husby är inte en slump då området länge varit en engagerad och föreningstät plats som trots sina utmaningar inte gett sig, gjort motstånd. Något som även framgår av de konstnärliga uttryck som fötts i Husby. 

Men i januari 2022 händer något som ska få en hel generation att sörja. Dree Low lägger tvärt ner musikkarriären

Vi spolar fram bandet några år. Efter att rapkollektivet Krabbans grundas skördar området artister som senare ska ta över den svenska musikscenen helt, framför allt den då 24-årige Salah Abdulle, bättre känd som Dree Low. 

2019 blir Dree Low så stor att han med ”Pippi” hamnar på Sverigetopplistan i totalt 107 veckor för att året därpå bli Sveriges mest strömmade artist på Spotify. Samma år nomineras han vid Grammisgalan till Årets hiphopartist och under P3 Guld utses han till ”Framtidens artist” och vinner dessutom kategorin Årets hiphop/r’n’b. 

Sett till strömningar är han överlägsen giganter som Avicii och Veronica Maggio och hans popularitet märks överallt i Sverige. I Kosta Boda där ett äldre butiksbiträde rappar med till ”Pippi”, när jag betalar eller på en buss där en grupp innerstadsbarn visar att de kan varje rad av albumet ”Flawless 2”. 

Men i januari 2022 händer något som ska få en hel generation att sörja. Dree Low lägger tvärt ner musikkarriären och i och med hans sorti uppstår ett musikaliskt och kreativt tomrum som många menar inte kan fyllas. Varken av andra rappare eller musiker i Husby eller övriga Sverige.

Tillbaka till nutid och kortfilmsfestivalen och euforin över att ha varit med om något stort och där jag halvvägs in i den här texten beskriver Husby som epicentret för svensk ungdomskultur. 

Stämmer verkligen den spaningen eller är jag som uppvuxen i Järva-området jävig? 

Oklart tänker jag, men supertydligt är att Husby har något som andra områden inte har. Alltid i framkant, oavsett tugg (språk), musik, film. Något folk menar är sprunget ur gemenskap, kärlek och svärta som kommer med flykt, utsatthet och liv i marginalerna. Varför denna uppenbarelse om Husbys avgörande betydelse? 

Jo, för att alla (jag och mina vänner och vänners vänner och deras syskon och deras vänner runt om i Sveriges miljonprogram) vittnar om just detta. 

Och konstigt är inte det med lokalproducerade storheter som nyss nämnda Dree Low och rapkollegorna Keya och Blizzy. Författarna Duraid Al-Khamisi (kritikerrosade ”Regnet luktar inte här”) och Melody Farshin (prisbelönta Mizeria Deluxe-trilogin, 2023). Konstnärer som Ailin Mirlashari (framtidsnamn som varit delaktig i omtalade muralmålningar i Husby och Kista). Manusförfattarna Simon Matiwos och Ermias Gonday (aktuella med Stadsteaterföreställningen ”8 kvadrat”). Poddar som nämnda ”Galdem A talk”, ”Menage á tugg ”(Ermias Gonday, Milion Abraham med vänner), ”Rensa Luften” (Kadir Adan med vänner). Listan kan göras hur lång som helst, för i denna stund spricker Husby av talanger. Namn som, om de inte redan är det, kommer bli stora.

Ett bländande ljus som bär längre än alla straffskärpande regler den sittande regeringen kan komma på

Mitt i allt detta behöver vi vända tillbaka blicken till organisationen och filmfestivalsarrangören jag började texten med. Nämligen Folkets Husby som sedan 2016 varit en motor för en stor del av konstnärskapet och kulturen i Husby. En pulserande samlingsplats där både personal och studio finns för podd- och musikinspelning och film- och bildredigering. Hedvig Wiezell (verksamhetschef) och Daniel Perez Peric (processledare) vill helst inte vara med i text men efter övertalning säger de följande om varför just Husby är en maktfaktor inom svensk ungdomskultur.

– Kanske har Husbybarnen förmågan att just hålla det lokalt och grundat, utan viljan att expandera och röra sig ifrån området. Det finns en kontinuitet här som skapar plats för kreativitet att växa och vässas. 

Och kanske är det just det som är hemligheten. Det som gör att svensk ungdomskultur nu domineras av barn och unga från områden som Husby. Som gör att plats och utrymme inte är något som den nya miljonprograms-generationen tänker invänta. Tvärtom. Kraften hos denna generation är för stor och behovet av riktiga förmågor likaså. I en mörk tid med hårdare tag-lagstiftning är denna generation ortbarn i allmänhet och Husbybarn i synnerhet ett bländande ljus som bär längre än alla straffskärpande regler den sittande regeringen kan komma på.