/ Anna Thorsell
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Svar: Anna, jag tycker att den egna döden är kraftigt överskattad som något att tänka på och uppehålla sig vid. Döden är ett intet och den är meningslös. Därför finns inget särskilt att lära av att tänka på den. Den är inget att förbereda sig för. När den inträffat vet man inte om att den inträffat och kan inte sakna någon eller något.
Med tanke på att döden som fenomen inte går att undvika är den inte heller mycket att förstå filosofiskt. Det man ska tänka på är nog i stället hur man ska leva och tänka om livet.
Då livet inte är uttänkt av någon utan slumpmässigt har uppkommit står inte döden i proportion till eller i logisk förbindelse med levandet eller vår hjärna på något meningsskapande sätt. Döden saknar helt intentionsdjup och det finns därför inget att tolka hos den.
En konsekvens av att livet inte är uttänkt utan slumpmässigt uppkommet är att vi är utrustade med en hjärna som kan tänka på det mesta men har svårt att tänka på att den inte tänker mer, att den inte finns längre och vad det verkligen innebär. Det är hjärnan i det närmaste oförmögen att förhålla sig till på något sätt som är givande för den.
Om man mår bra av att tänka på sin död kan man förstås ägna den tid och energi. Annars är det nog mest slöseri med livsresurser.
Du poängterar att det finns en konflikt mellan att leva i nuet och att tänka mycket på döden. Det håller jag med om. Livet levs inifrån medvetandet, minut för minut, timme för timme och dag för dag. Jag tror inte att man ska ta livet i för stora existentiella tuggor i tron att man därmed är duktig som inte bara tänker på futtigheter. Man kommer ingenstans, man blir bara olycklig av livets felkonstruerade beska enhet utan att kunna göra något åt den.
Det finns en inställning hos somliga att man begår en högmodig underlåtenhetssynd om man inte ofta reflekterar över sin ändlighet och litenhet. Man tror sig kunna beveka döden en smula genom att ödmjukt reflektera över den.
Någon sådan underlåtenhetssynd finns inte. Livet slutar med döden oavsett hur flitigt vi har förhållit oss till den. Man behöver inte sona brottet att leva.
I det stora hela märks det inte att vi försvinner och har varit här. Det är förstås en obegriplig konstruktion att något kan te sig så meningsfullt och viktigt som knappt någon sedan vet om att man har haft, alltså livet.
Den riktigt stora plågan och sorgen med döden är andras död, närståendes död. Att man blir kvar utan den döda, och ska leva vidare med smärtan. Andras död måste man hantera. Den är inte en del av tänkandet om döden utan om livet.
Det är nog inte vår egen död som är det stora problemet för våra medvetanden, utan förlusten av andra människor.
Så tänk på hur du bäst kan leva, Anna. Och var rädd om dina relationer.
Pragmatism utan principer är tyranni
Fråga: Varför ses inkonsekvens, eller pragmatism om man så vill, som ett tecken på svaghet, opålitlighet eller rentav dumhet? Samtidigt som vi älskar/efterfrågar egenskaper såsom flexibilitet, lyhördhet och omvärdering av fakta. Varför är det så svårt för en politiker att säga ”Jag hade fel, nu vet jag bättre”? Naturvetenskapen, som på många sätt är det som kulturen i västvärlden vilar på, är ju just det – kritisk granskning och uppdateringar för att uppnå bättre vetande. Det är motsägelsefullt, eftersom personer med makt sitter fast i bilden av att de ska veta allt. Alltid.
/ Caisa Laurell
Svar: Den amerikanska poeten Walt Whitman skrev 1892 i sin ”Song of myself”:
Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself, I am large, I contain multitudes.
Jag tycker att han smiter från ett intressant problem, men det kan poeter göra om de samtidigt säger något giltigt och det låter bra.
En del hyllar principlösheten och kallar det mognad, andra kallar det realism och pragmatism. Principryttaren kallar det hyckleri.
Något ligger det väl i alla dessa beteckningar.
Men om vi inte odlade våra principer, utan endast vår mognad, kompromissvilja och flexibilitet, om ingen fast bottenplatta fanns att stå på dit pragmatismen inte når, vore världen en plats där tyranner fick verka fritt med övervåld och godtycklig maktutövning. Ty pragmatism utan principer är tyranni.
Pragmatism är funktionellt i små, enskilda, välavgränsade situationer för att ta sig vidare mot ett litet, enskilt, avgränsat mål. Men i det stora hela och rörande människornas beroende av varandra bör principer råda: transparenta, förutsebara för alla, tillgängliga för förnuftet, inte nycker och godtycke som eventuellt förklaras och rättfärdigas i efterhand.
Jag vet inte om det är riktigt att säga att naturvetenskapen är det som vår civilisation vilar på, Caisa. Vilar den inte snarare på ett antal grundvärderingar i vilka ingår att människor fritt kan söka efter fakta och sammanhang?
Värderingar är uppfattningar om hur man borde handla utifrån givna fakta. Politik är lagstiftning grundad i värderingar.
Om vi tänker oss att naturvetenskapen visar att socker är skadligt att äta i stora mängder är det ändå inte givet hur denna kunskap ska påverka lagstiftningen om socker, tänkandet kring socker eller ens inmundigandet av socker.
Politiker ett säger att socker borde förbjudas eftersom det nu är bevisat skadligt. Politiker två säger att man får väga skadligheten mot att socker skänker njutning, och att njutning är det som gör livet värt att leva. Politiker tre säger att staten saknar rätt att avgöra hur människor ska leva, om de vill skada sig själva får de göra det. Politiker fyra förklarar att visst vore det bäst att förbjuda socker helt eftersom människor bör skyddas från självskadebeteende, men av historisk erfarenhet vet vi att vid förbud av stimulantia uppstår snart en svart marknad där sockret flödar. Förbud vore bra, säger denna pragmatiska politiker, men fungerar inte. Och därför röstar politiker fyra på samma förslag som politiker tre, som också vill tillåta socker fast det är skadligt, men de hamnar i samma ståndpunkt av helt olika skäl.
Det är bättre att ha goda värderingar än många korrekta fakta. Vad som är goda värderingar har människan förmodligen grubblat över ända sedan hon första gången hittade ett bra köttstycke att äta, men blev bestulen på det av någon som var lika hungrig eller hungrigare.
Om nya fakta ständigt skulle kullkasta allt vi håller för riktigt och viktigt skulle livet bli olevbart. Det sker inte. Nya fakta kullkastar nästan ingenting och det är bra. Människornas jämlikhet inför staten ska till exempel inte kunna ruckas av nya fakta.
Och om det skulle visa sig i morgon att jorden är rektangulär och glider fram och tillbaka längs hypotenusan i en magnesiumtriangel, allt annat lika, så ändrar det ingenting i våra dagliga göromål eller i politikernas förhållande till lagarna de ska stifta.
Den som inte sover behöver inte oroa sig för att vakna
Fråga: Hej, jag är 21 år och läser ett universitetsprogram som jag är någorlunda nöjd med och som så småningom kan leda till ett liv i förnöjsamhet. Men hur ska jag kunna veta vad jag egentligen vill syssla med i framtiden? Hur ska jag tänka och gå till väga för att om 30 år inte vakna upp och ångra de val jag gjort i livet?
/ Felix Erik Andersson
Svar: Det viktiga tror jag inte är att veta vad man kommer att vilja ägna sig åt senare – man kan ändå inte leva sig in i hur det är senare – utan att man koncentrerar sig på det man gör, vad det än råkar vara; att man är uppmärksam på själva varat och inte lever i en dimma.
Jag tror mig veta att två saker leder till ånger långt senare. Den ena är att aldrig vara tillfreds i stunden och med det man åstadkommit. Den andra är att fly från besvärligheter och inte vara närvarande i det enda liv man har, utan ständigt söka den motståndslösa njutningen. De två kan tyckas paradoxala, och det föreligger ett spänningsförhållande mellan dem. Svårigheten ligger i att balansera dem, att vara förnöjd och samtidigt röra sig framåt.
Meningen med livet är inte att ha roligt. Det roliga är som kryddan på maten. Man blir inte mätt, och den har för lite näring. Den behövs men i små mängder och för att förhöja smaken på den riktiga maten – stärkelsen, proteinet, fettet – som är byggstenarna.
Tillvarons fundament och mål är tillfredsställelse, inte lycka eller njutning. För att känna tillfredställelse måste man kontinuerligt bygga på det man har, insatserna måste syfta mot något vidare än det som är. Det viktiga är inte att välja rätt område att verka inom, utan att vara omsorgsfull i det man väljer, att göra det ordentligt.
Det går inte att veta säkert vad man passar för innan man har provat under lång tid, och det hinner man inte på så många områden, men det går att veta ganska säkert vad man är intresserad av, så man får följa intresse och håg. Intresse fungerar också som ett kretslopp, studier föds av intresse och intresse föds av studier. Nästan allt som man sätter sig in i blir intressant, och allt kan vidga sig till stora kunskapsfält att utforska. Människans samlade kunskap är inget mindre än märkvärdig, hennes iver att ständigt veta mer oerhörd.
Att kunna något är i hög grad att inse vad kunskapsfältet utgörs av, hur utsagor, fenomen och observationer inom det förhåller sig till varandra, vad som är gängse, vad som är gjort och inte gjort, sagt och inte sagt.
Chansen är stor att livet blir intressant för den som ägnar sig åt problemlösning, oavsett om det är abstrakta eller konkreta problem. Människan är gjord för flit, för att använda sin hjärna och sin kropp.
Den som inte sover behöver inte oroa sig för att vakna upp 30 år senare och ångra sina val, som du formulerar det. Om man levt koncentrerat med rimliga proportioner mellan ansträngning och avkoppling, motstånd och vila, har man förmodligen nått sin potential, och det är det enda man kan styra över.
Så lite tid som möjligt ska man spilla på att ångra sina val, och så mycket som möjligt på att koncentrera sig på det man valt. När man hållit på ett tag urskiljs ett mönster i valen man gjort, och man förstår att man inte kunde ha gjort så mycket annat än det som blev.
