Fråga: I dagarna har det kommit nya larmrapporter om att vi snart passerar flera allvarliga tippningspunkter och att åtgärderna för att minska utsläppen måste sjulfaldigas om vi ska ha en chans att klara oss undan en katastrofal global upphettning. Samtidigt ska nu en borgerlig regering med klimatförnekare bland riksdagsledamöterna styra Sverige de kommande åren. Miljöorganisationer varnar för fyra förlorade år för klimatet. Klimataktivister som i agerar i frustration och oro över att inget händer utsätts också från ett allt hårdare tryck från både rättsväsende och allmänhet. Jag är rädd att politisk depression och hopplöshetskänslor, i kombination med alltmer hat och hot när SD:s retorik och politik normaliseras, gör att människor ger upp och hela klimatrörelsen drabbas av en backlash.
Hur överhängande är den risken? Går det att dra några historiska paralleller eller ge exempel på hur progressiva krafter agerar när tiderna blir extra mörka?
En ”rebellmamma”
Svar: Kära rebellmamma.
Jag vet att många delar denna oro med dig. Även jag. Det är helt mänskligt och helt rimligt att känna oro, sorg, och ilska, ja till och med hopplöshet, i den osäkra värld vi lever i nu. Och efter valresultaten vore det väl nästan konstigt om de som värnar om klimatet inte reagerade med starka känslor! Det vi behöver ha med oss i denna helt rimliga reaktion är att känslor inte är farliga. Snarare verkar de kunna uppmana till engagemang och kollektiv handling. Men om vi inte ser upp kan de förlama och polarisera – i samhället i stort såväl som inom miljörörelsen. Du frågar hur överhängande den risken är. Jag har ingen procentsats att ge dig men vet att risken finns och samtidigt går att förebygga. När känslor flödar över kan vi tappa kontrollen och säga eller skriva sådant som kan motarbeta gruppens syfte. Men genom att ge varandra tröst och prata om känslorna så blir de mer hanterbara och kan de leda till det de är menade för: samla, förena, engagera, motivera. Miljörörelsen behöver därför träna på och förstå att två motstridiga känslor kan finnas samtidigt. Det går att känna hopplöshet parallellt med hopp. Det går att sörja och vara glad på samma gång. Men för att klara det behövs även ett aktivt arbete för att få kontakt med de positiva känslorna – genom att samlas, trösta och agera.
Det som också behövs för att skapa en miljörörelse som tar hand om de känslomässiga reaktionerna på ett funktionellt sätt är rätt förutsättningar. För alla de grupper som kämpar för rättvisa och det goda är det nu alltså hög tid att se över kulturen och organiseringen. Och här handlar det inte om huruvida gruppens individer är tillräckligt starka eller engagerade utan huruvida organiseringen i sig har rätt förutsättningar för att hjälpa människor att resa sig tillsammans vid extra svåra tider. Till exempel håller grupper med ett tydligt mål och rättvis fördelning av ansvar, talesutrymme och tillgång till information längre över tid. Vi vet också att hög grad av psykologisk trygghet, där det är okej att göra misstag och säga ifrån, skapar grupper som mår bättre och klarar av stora utmaningar.
Precis som du är inne på finns det hopp i historien att hämta. Det är utifrån att se på hur grupper tidigare har kunnat klara sig över lång tid och genom motgångar som kunskapen om välmående och välfungerande organisering har vuxit fram. Historien är full av modiga grupper som inte har låtit sig skrämmas av hårda straff för att kämpa för sina rättigheter om och om igen. Ilska, sorg och rädsla har stärkt deras engagemang. Motstånd har gjort känslorna starkare och rörelserna större. Historien har visat att demokrati, jämställdhet, jämlikhet och rättvisa segrar till slut. Med hjälp av känslorna och med hjälp av gruppen. Och kanske är det så att alternativet att ge upp och backa från sitt engagemang har tyckts omöjligt. Kanske var det så att, trots motgångar, så fanns det en stor trygg grupp där som kunde fylla på med hopp och glädje, tydliggöra målet och ge utrymme för att vara människa i kampen mot en mer rättvis värld. Med rätt förutsättningar vill jag tro att samma gäller även idag för Rebellmammorna och andra grupper i rörelsen för en rättvis omställning. Att fortsätta, med alla känslor och med varandra, är den enda tänkbara vägen.
