Jag känner mig trött, tråkig och oattraktiv. Sist jag var singel var jag liksom så ung och pigg, och umgicks i glada studentkretsar där man alltid var ute och stötte in i nya människor. Nu är alla vänner antingen bortflyttade eller superupptagna med sina jobb och sina parrelationer, och det är sällan det händer något kul om inte jag drar ihop det själv. Detta var ju okej när jag själv hade partner, men nu känner jag mig helt lost. Fattar inte hur jag ska träffa nya människor och inte heller vem som skulle vilja träffa mig. Jag tycker app-dejting verkar brutalt och hemskt. Jag tycker hela konceptet att vara del av en sådan dejtingmarknad känns obekvämt, men samtidigt har jag nästan inga naturliga mötesplatser kvar känns det som?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag har börjat titta på ideella och politiska föreningar att gå med i, bokcirklar och andra grejer som jag tänker kan vidga min bekantskapskrets och kanske leda mig in i sammanhang med möjlighet för mer spontant umgänge överlag, men är det något mer jag borde göra? Något särskilt jag borde tänka eller nåt bra knep för att liksom komma loss (såväl mentalt som praktiskt)? 

Svar: Det är inte konstigt att det känns motigt och svårt att föreställa sig att träffa någon igen eftersom ni så ­nyligen brutit upp. När vi har det tungt kommer vår hjärna i princip bara att påminna oss om våra dåliga sidor och dessutom överdriva dessa. Att du känner dig tråkig, trött och oattraktiv är alltså inte samma sak som att du faktiskt ÄR detta. Jag skulle därför uppmana dig att inte låta dessa tankar styra dina val oavsett om det gäller nätdejting eller att ta initiativ till träffar på en kvällskurs eller i andra sammanhang. I dag är det vanligt med dejting via app eller sidor på nätet, och jag tycker inte att du ska döma ut det innan du har ­provat. Ge det några försök innan du bildar dig en uppfattning. ­Kanske är det faktiskt något för dig.