Den här kreativa missväxten är ”inspirerad” (vad nu det betyder) av den sanna historien om Melita Norwood, en brittisk atomforskare som sålde hemligheter till KGB från andra världskriget till 70-talet. 87 år gammal erkände hon sitt spioneri, men på grund av sin höga ålder åtalades hon aldrig.

Den här filmen tar avstamp när brittiska underrättelsetjänsten griper den gamla gumman, i filmen döpt till Joan Stanley (Judi Dench), och blickar sedan tillbaka till 30-talet.

Vi träffar den unga Joan (Sophie Cookson) på Cambridge, där hon förälskar sig i en slemmig kommunistagitator vid namn Leo (Tom Hughes). Romansen är dramats ankare, trots att Leo är som en parodi på en ”farlig” politisk uppviglare. Han ser cool ut när han röker (vilket är i varje scen) och kallar Joan ständigt för ”my little ­comrade” med väsande röst.

Joan får snart jobb vid ett metallforskningsinstitut i London  med tillgång till detaljerad information om det brittiska kärnvapenprogrammet. I ett möte om atombomben undrar Joan naivt om inte tusentals kommer att dö? Svaret blir att ”lämna det politiska åt politikerna”. Sagt och gjort, men efter att hon ser bilder från Hiro­shima trillar polletten ner och hon börjar smyga ut information till sina gamla kommunistkompisar som sprider det vidare till Sovjet.

Trots att hon inte har mycket till personlighet blir alla män förälskade i Joan, så även hennes redan gifta chef på institutet. Han våndas likt unge Werther över sin olyckliga kärlek, som mestadels verkar obesvarad.

Fokus på männen

Överlag är det underligt att en film om en spektakulär kvinnlig spion lägger så mycket fokus på männen. Joan har också en son, som fördömer och skäller ut sin stackars gamla mamma. I verkligheten hade Norwood en dotter, och filmen har gjort flera märkliga krumbukter vad gäller fakta. Som hur Joan framstår som en motvillig spion. Hon tar ofta avstånd från Sovjetunionen och skäller ut Leo för hur han ”förstört vetenskapens renhet” för henne. Joan menar att hon läckte hemligheter för att ryssen skulle kunna hålla jämna steg med väst, och undvika total utplåning. I själva verket var Norwood dedikerad kommunist hela sitt liv och delade varje morgon ut exemplar av tidningen ”Morning star” i sitt grannskap i Bexleyheath. ”Jag ångrar ingenting”, sade hon efter sitt erkännande. I Red Joan gråter Judi Dench av vad som liknar ångestblandad ånger när hon levererar sitt erkännande.

Här fanns ett tillfälle att lära av historien, eller åtminstone uppmärksamma folk på nuet och Donald Trumps påstådda Rysslandskopplingar. Men nästan alla försök att diskutera politik eller ideologi snubblar och svajar på gränsen till det skrattretande.

Någon borde verkligen göra en film om Melita Norwoods karriär och liv som spion. Det här är någonting annat.