Hur kan en björn på kokain vara så slö?

Vattentätt. 

Strategin fungerar utmärkt tills en svartbjörn blir nyfiken. Nos ner i pulver. Passiv björnmamma glömmer alla hämningar hon någonsin haft. Varenda varelse i hennes väg ska slaktas. 

Trots sitt enkla och tillspetsade koncept börjar ”Cocaine Bear” i förvånande slött tempo. Onödigt många personer introduceras. Oinspirerade skämt går det tretton på dussinet. Bihandlingar sätts i rullning. Skolkande lågstadiebarn driver runt i grönområdet, ett ungdomsgäng lever rövare, en kvinnlig parkskötare försöker få sig ett ligg, gangsters är på jakt efter drogerna.

Alla ska de ledas till björnen för att sedan springa för livet. 

Mellan de trötta skämten byggs spänningen lite slapphänt upp. Det rasslar i buskarna. Några klipp senare riktas kameran rätt ner i ett vrålande björngap. Det är ofta pang på utan att spänningen hinner stegras. Regissören Elizabeth Banks (”Pitch Perfect 2”) som annars främst förknippas med skådespeleri, övertygar inte.Filmen vaknar ur sitt ide när det blir mer björn och mindre människofokus. 

I filmens två bästa scener lyckas Banks blanda skräck med urspårad humor. I det ena jagar det påtända pälsdjuret en ambulans med häpnadsväckande löpsteg. Depeche Mode dundrar i högtalarna. I slow motion flyger besten in i ambulansen för att slita både parkvakt och ambulanspersonal itu. 

Det är blodigt och nerv­isande. Men också kul att se björnen som kokainstinn atlet. 

I den andra scenen försöker en polis hålla björnhonan stången från taket på en paviljong. Hans lösning blir att hälla kokain i hennes riktning. Björnen dansar på bakbenen i en vit koksdimma. Det är en förhållandevis stämningsfull bild. Men främst bisarr. När ruset senare dalar slocknar den nu dåsiga björnhonan ovanpå en av huvud­personerna.  

Resten av filmen växlar mellan bred humor och tokig skräck som sällan fungerar särskilt väl ihop.

Det blir vare sig hackat eller malet.