Rigmor Ohlsson har jobbat på Sveriges Radio i många år, bland mycket annat som programledare på Tendens och producent på Studio Ett. Samhällsjournalistik i olika former är den gemensamma nämnaren.
2006 nominerades hon till Stora Journalistpriset i kategorin Årets berättare för programmet Den enda begravningsgästen, om en kommunalt anställd boutredare vars uppgift var att leta reda på anhöriga eller vänner till avlidna. Hittade hon ingen gick hon själv på begravningen.
– Jag gillar att skildra det stora genom det lilla enskilda ödet. Det kanske inte betraktas som samhällsjournalistik, men jag tycker att allt jag gör på ett eller annat sätt passar in under den etiketten.
Med sin programidé Hundraåringarna fick hon chansen att göra djupdykningar i radioarkivet, ”en guldgruva” som hon säger, för att leta fram material.
– Det har varit ett privilegium att få jobba med de här damerna som alla, möjligen med undantag för Zarah Leander, på sitt sätt banade väg för oss kvinnor som kom efter. Idag skulle vi kalla dem feminister, men de förde ingen feministisk kamp. Kvinnans kraft var självklar för dem och de blev förebilder utifrån hur de valde att leva sina liv, säger Rigmor Ohlsson.
Nazitysklands galjonsfigur
107-åringen Zarah Leander sticker ut i samlingen. Hon var en uppburen revystjärna i Sverige, jobbade med antinazisten Karl Gerhard, och sjöng in hans nazikritiska sång ”I skuggan av en stövel”. Ändå tackade hon 1936 ja till ett sexårskontrakt med det tyska filmbolaget UFA. Hon blev Tysklands stora filmstjärna, Nazitysklands galjonsfigur.
– Hennes liv speglar ett tidlöst moraliskt dilemma. Hur mycket får jag blunda för det som händer utanför min privata sfär, innan jag säljer mig själv till djävulen? Hur mycket får längtan efter rikedom och stjärnglans kosta? Hon återvände till Sverige först 1943 och fick resten av sitt liv leva med frågan: Hur kunde du ställa upp för Nazi-Tyskland?
”Ingen moderlig typ”
Det var svårare att porträttera Tove Jansson.
– Det är knepigt att göra program om en människa som alla bara beundrar och tycker är fantastisk. Till skillnad från de andra programmen, som bygger helt på arkivmaterial, så valde jag att bygga programmet om henne på egna intervjuer med Toves brorsdotter Sophia och skådespelerskan Birgitta Ulfsson som bland annat spelade muminmamman i den första tv-serien om Mumintrollen. De berättade om sin Tove, vilket gjorde det lättare för mig att nalkas henne.
En missuppfattning om Tove Jansson är att hon skulle vara förebilden för mamman i berättelsen om Mumintrollen.
– Det var hon definitivt inte. Hon var ingen moderlig typ, hade överhuvudtaget svårt för människor som utstrålade godhet, och blev rätt sur om någon tog henne för muminmamman.
Tove hade inga barn och levde från 1955 tillsammans med sin flickvän, illustratören Tuulikki Pietilä, i ett land där homosexualitet var förbjudet.
– Det tisslades säkert om det, men Tove gjorde ingen stor sak av sitt kärleksliv, eller av kön överhuvudtaget. Mumintrollen är ju också rätt könlösa.
Pusseldeckarnas grand old lady
Seriens första program handlar om Maria Lang, pusseldeckarnas grand old lady i Sverige.
– Hon var som en kvinnlig Dr Jekyll and Mr Hyde. Som rektor Dagmar Lange, som hon egentligen hette, för en flickskola var hon pacifist och hatade kriget, som Maria Lang frossade hon i ond bråd död, blev folklig och var under många år Sveriges mest lästa vuxenförfattare, säger Rigmor Ohlsson.
Även programledaren Ria Wägner, som tonåringen Rigmor Ohlsson som ung på 60-talet fann hopplöst tråkig, fascinerar.
– Hon föddes in i kvinnokampen. Hennes faster var den kända feministen Elin Wägner. Mamman var författare och journalist och kuskade runt Europa med lilla Ria, bodde på pensionat och kunde inte betala räkningarna. Så långt från kärnfamiljen man kan komma, konstaterar Rigmor Ohlsson.
Hånades för ”menlöst trams”
Ria Wägner, som bland annat ledde tv-programmet Hemma – en föregångare till program som Go’kväll – hånades för att hålla på med ”menlöst trams” när Vietnamkriget rasade. Men hon stod på sig och hade en medveten politisk tanke och kvinnotanke bakom det hon gjorde, menar Rigmor Ohlsson.
– Hon såg det som sin uppgift att höja statusen på det som traditionellt betraktats som kvinnoarbete.
1945 lämnade Ria Wägner sin man för en annan. De gifte sig aldrig, trots att de fick barn, utan blev troligen ett av Sveriges första sambopar.
– Det är också kaxigt, i 40-talets Sverige. Det som imponerar på mig är att de här kvinnorna tog sin frihet i en tid när de traditionella könsrollsmönstren var så starka.