Hugo Blanco var en handlingens man

Jag träffade Hugo Blanco i Chile 1973 när han via en vän bjöd in mig till ett möte. Jag blev mycket intresserad för jag hade läst en artikel av Hugo som jag fastnade för i en antologi om Latinamerika. I innehållsförteckningen skrev jag ”Hugo: folket först sen vapen – om det är nödvändigt”. 

Hugo var en handlingens man och i den politiska turbulensen före Pinochets militärkupp var han kommunikationsansvarig i ett industri­bälte. Dessa fungerade som en arbetardemokrati underifrån och Hugo fick snabbt en ledarroll tack vare sina erfarenheter som ledare av rörelser bortom parti- eller fackföreningsbyråkrati. 

Hugo var orädd trots upprepade hot. Han fick en gång frågan av en vän om han var rädd för att dö. ”Nej, det tänker jag aldrig på för då kan jag inte fungera som jag bör”, sa han. ”Detsamma tänker jag”, fick han till svar av sin vän. Några dagar senare var vännen död, kidnappad av militären och avrättad på ett regemente. Det var på morgonen den 11 september och militärkuppen var i full gång.

Gick emot order

När utegångsförbudet hävdes ringde jag Sveriges ambassadör Harald Edelstam. ”Hej Jan, jag anar vad du vill men Sverige har inget avtal med Chile för att ta flyktingar härifrån. Vem gäller det?” ”Hugo Blanco”, sa jag, inget mer. ”Men självklart, ta honom till ambassaden så får han vara här tills det värsta går över”, svarar Edelstam. Hugo hade varit Amnesty Internationals kampanjfånge, så Edelstam kände till honom. ”Vi kan inte gå ut för han är hotad till livet”, säger jag. Vi blir då hämtade av Edelstam som själv kör den vita Mercedesen med två svenska flaggor på motorhuven. Vi är de första som kommer in på ambassaden. 

Dagen därpå kommer Edel­stam och visar mig ett telex och säger att vi måste lämna ambassaden. ”Jag är ledsen Jan men ni får en timme på er att packa ihop”. En svensk journalist hade känt igen Hugo när vi kom till ambassaden och skickat en artikel som hamnade i en kvällstidning med rubriken: Peruansk gerillaledare på svenska ambassaden.

UD hade beordrat Edelstam att inte ta emot flyktingar.

Många bankade samtidigt förtvivlat på ambassadens port och ville söka skydd. Efter en stund kom han tillbaka och sa att vi kunde bli kvar. Edelstam hade ringt Palme som gett grönt ljus för flyktingar. Edelstam arbetade därefter oförtröttligt för att rädda folk. 

Fick namnet Hans Blom

Eftersom Sverige inte hade flyktingavtal med Chile ville Edelstam smuggla folk till den mexikanska ambassaden och därifrån till Sverige. Men vi var nu omringade av chilensk militär och för att kunna köra folk till Mexikos ambassad fick Edelstam den briljanta idén att använda ett diplomatpass med ett svenskt namn på passinnehavaren. Hugo blev den första försökspersonen och han fick namnet Hans Blom i passet. Jag tog passfotot och Hugo hade rakat av sig skägget med ett rakblad, kammat smör i det yviga håret för att det skulle ligga slickat bakåt – och det fungerade.

När vi senare återsågs i Sverige samarbetade vi med Amnesty International och Chilekommittén och gjorde många mötesturnéer tillsammans. En gång när han på egen hand hade varit i Göteborg lämnade han en lapp till mig. ”Ta hand om den här, det var en trevlig intellektuell typ som pratade med mig under hela tågresan från Göteborg till Stockholm. Han kunde hjälpa mig om jag skulle behöva nåt, kan vara bra att ha”, sa Hugo. På lappen stod med handskrift Olof Palme och hans privata telefonnummer. Respekt igen.

Jag hade privilegiet att få återse honom i Uppsala kort före hans bortgång, hemma hos dottern Carmen. Han var märkt både av ålder och sviterna av en stroke tidigare i livet. ”Minnet sviker honom”, sa Carmen. Men han sken ändå upp flera gånger när jag påminde om händelser och namn från våra gemensamma erfarenheter.