Eller så är de bara så här de är.

Det är svårt att veta vad ett snart trettio år långt liv som rockstjärna kan göra med människor.

– Check one, two, börjar sångaren Pelle ”Howlin’ Pelle” Almqvist, räkna, när vi till slut drar i gång med intervjun.

Men om man kunde få licens för att få vara uppblåst på grund av sina bedrifter så skulle The Hives få en sådan. De är på många sätt giganter. I lokalen har det hängts upp svartvita bilder på bandets spelningar genom åren. De visar publikhav i hela världen, hur de spelat som förband till några av världens största rockband – Rolling Stones och AC/DC – och vunnit flera priser.

Nu har de, efter elva års uppehåll, släppt ett nytt album. Flera av låtarna har ett sound som påminner om bandets tidigaste skivor från början av 2000-talet: ”Veni Vidi Vicious” och ”Tyrannosaurus Hives”.

Energin är blixtsnabb och pumpande.

Vad skulle ni säga känns nytt jämfört med tidigare album?

– Låtarna, säger Pelle Almqvist med ett fniss.

Han fortsätter:

– Det känns inte som att ”Bogus operandi” eller ”Rigor mortis radio” skulle kunnat ha varit med på någon tidigare skiva. Så det enkla svaret är väl låtarna. Sedan är det lite mer distade gitarrer. Det är lite mer blues på något sätt. När det väl är snabbt och punkigt så är det mer snabbt och punkigt.

– Så det korta svaret är att vi vet inte, fyller brorsan och gitarristen Niklas ”Nicholaus Arson” Almqvist i.

Den nya låten ”Countdown to shutdown” handlar om finansbranschen, eller åtminstone innehåller den en massa finansiella termer.

Är det ett politiskt budskap?

– Nja, det är mer av en iakttagande grej. Det kommer en till finanskris och den kommer att vara värre. Det är mer att spå.

Det är för torrt att tala politik och tolka texterna politiskt, menar Pelle Almqvist. Istället ska man se texterna som poesi, känna hur orden känns tillsammans med musiken.

– Inte tänka så mycket på den ordagranna betydelsen. Men jag tycker att vi lyckas naila ganska mycket sanningar men utan att föreslå lösningar. Så upplever jag den i alla fall.

Vår kulturredaktör skickade med en fråga för att han har reagerat starkt på att ni faktiskt bytt gitarrljud på nya albumet.

– Reagerat starkt? Är det därför han inte är här? avbryter Niklas Almqvist.

– Var det en för- eller nackdel att vi ändrade gitarrljud? frågar Pelle Almqvist.

Han syftade specifikt på låten Bogus operandi och vill veta hur ni tänkte där. Ska man verkligen laga något som inte är trasigt?

– Det är inte att man lagar något som inte var trasigt utan det är bara att man gör något annat i tre minuter. Det måste fan vara okej, säger Niklas Almqvist.

The Hives har varit världsledande för utvecklingen av rocken och – enligt The Hives – även för punken.

– Ibland när jag hör en Hiveslåt så kan jag känna direkt att här är vi världsledande. Det här är grymt som fan, säger Pelle Almqvist.

– Sen finns säkert jättemycket människor som säger att de är punkare som inte tycker vi hör till det där alls, säger Niklas Almqvist.

Är inte en del av punken att göra uppror mot etablissemanget, som ni nu är en del av sedan 20 år tillbaka?

– Det är samma problem som alla band som kommer från en subkultur och blir populära. Nirvana, Metallica och alla sådana band har haft någon typ av problem med att folk blir sura, kritiska eller slutar lyssna. Det är bara en del av att växa upp. Alternativet är att man inte blir särskilt populär och då tror jag att det blir svårare att fortsätta. Så det är bara up or out, säger Pelle Almqvist.

The Hives är välkammade och bär kostym på scen. De ser kanske inte ut som punkare, och följer inte heller punkarnas regler. Men just därför är de ännu mer punk, resonerar Niklas Almqvist.

– Man vill ju ha lite skav, säger han.

– Vi jobbade mycket på att provocera punkarna för det var punkarna vi spelade för. Vi hade kostym och låtsades att vi var rika för att retas med dem. Det kan vara lite oskönt för mig när ett stort rum är fyllt med punkare som håller med varandra. Det är något med det som inte känns riktigt rätt, säger Pelle Almqvist.

Trots de många åren utan nya album finns de gamla fansen kvar enligt bandmedlemmarna. Samtidigt har återväxten varit bra, till stor del på grund av att de aldrig slutat turnera.

– Det kan ju låta förmätet men det är ganska unikt det vi gör. Det har lett till att vi varje år plockar vi upp ett nytt gäng 16-åringar som är intresserade av den grejen.

The Hives gav sig till och med ut på turné under två månader av coronapandemin.

– Det var så konstigt. I USA spelade vi bara i stater där den politiska ledningen har sagt att det inte finns covid, typ Florida, som sa ”det är bara att lira, det är lugnt”. Vi bara: nej, fast det finns. Vi har haft det flera gånger. Men så gjorde vi det. Och det var så tydligt att det var det där man saknade. Jag tror det också påverkade hur skivan blev, säger Pelle Almqvist.

Vad är största skillnaden mellan scenpersonligheterna och er som personer?

– Stavningen på namnen kan man börja med. Den är annorlunda, säger Niklas Almqvist.

– Alla säger att jag är ganska olik min scenperson. Men det handlar nog bara om puls. Att jag är lugn när folk träffar mig. För att jag får ur mig allt det där på scen. Och så är det nog för oss alla. Det är en förlösande grej att vara på scen. Det känns inte alls som att det är en karaktär som står där. Det är jag som står där. Det där är sådär man reagerar på grym musik. Om man spelar mycket så är man mer av scenpersonligheten. Den blir mer av det riktiga. Om man spelar som vi gjorde i perioder, 200 spelningar om året. Då är man ju den där personen hela tiden, säger Pelle Almqvist.

Till Sveriges Radio så sa du Pelle häromdagen att ”det är nästan som att vi har skitit i att göra en ny skiva på tio år för att visa att vi ändå skulle vara populära?”

– Fan vad jag snackar skit. Ja, men så kan man ju se det. Men det är ju förfärligt på ett personligt plan att inte släppa en skiva på tio år.

Jag plockade ut det där citatet lite för att det var så...

– Världsfrånvänt?

Talande för din självsäkerhet. Är du någonsin osäker?

– Man kan väl säga så här. Personligen så är jag osäker hela tiden. Så länge så att jag är säker på att vi har gjort rätt. Och när det är klart så är jag säker. Men det är ju en enorm mängd osäker­het som går in i att bli självsäker. Man måste ju testa alla felkombinationer. Tycka att man är världens sämsta. Tycka man är kanske rätt bra ändå. Ändå genomföra det. Och efter mängder och mängder av vetenskapliga försök så vet man att man har den bilden av universum som stämmer. Så är det.

I början av 2010-talet var The Hives inblandade i en stor ekonomisk härva efter att studion Tamburine lånat ut pengar från och mellan andra artister utan deras medgivande. The Hives har efter flera rättstvister fått betala bland annat The Cardigans över 23 miljoner kronor.

Hur har vägen tillbaka varit efter hela härvan och alla pengar som försvann?

– Man vaknar väl nästa morgon och tjänar nya pengar. Man går vidare utan tro på rättssamhället. Och sen fortsätter man spela rock och drar in nya pengar, säger Pelle Almqvist.

– Mm, det blev vad det blev, säger trummisen Christian ”Chris Dangerous” Grahn.

Finns det någonting som ni skäms över från era karriärer?

– Jag tycker det är helt sinnessjukt med folk som säger jag ångrar ingenting. Det låter ju ballt. Men då är man ju psykopat, säger Pelle Almqvist.

– Vi säger det hela tiden också, flikar Niklas Almqvist in.

– Ja, men vi ljuger. Det finns en massa saker vi ångrar. Ett exempel är en gång när jag sabbade ett avsnitt av en Conan O’Brien-show genom att sångvärma upp bakom scenen så att det hördes i sändningen. Det skäms jag faktiskt lite för. Det kändes helt onödigt. Det ska ju vara tyst liksom mot tv-inspelning. Om jag tänker på det så, du vet, det gör lite ont i kroppen. Men det är klart det finns massvis med grejer man skäms över, säger Pelle Almqvist.

Men oftast resonerar bandmedlemmarna att de inte ska titta bakåt.

– Det är många som säger ”ja, nu när ni har funnits i 30 år och sånt där, vad ska ni göra med det?” Vi gör kanske ingenting med det. Vi fortsätter ju rakt framåt liksom. Kanske är det också hemligheten med att hålla uppe i 30 år att man inte tänker på att det har gått 30 år. Det blir för svindlande, säger Pelle Almqvist.

Den nya plattan heter ”The death of Randy Fitzsimmons”. Randy Fitzsimmons är den, troligen fiktiva person, som enligt The Hives drog ihop bandet och som sedan dess har skrivit deras låtar. Men om hans eventuella död innebär att detta blir sista plattan är ovisst.

– Det känns som att det är svårt för honom att göra fler låtar. Vad det ska leda till vet vi inte. Vi törs inte tänka så mycket längre än kanske ett år framåt. Vi har ju haft tio år av att inte släppa skivor. Vi måste bara få njuta av det lite grann innan vi vet vad som händer. Vi vet att det finns problem senare. Det känns för läskigt att tänka på dem nu, säger Pelle Almqvist.