Han är inte släkt med näringslivsfamiljen. Det är han noga med att poängtera ganska direkt när vi sätter oss ner på fiket vid Skanstull en förmiddag, strax före lunchrusningen.
– Jag är uppvuxen i Farsta. Det finns en ironi i att jag kallar mig House of Wallenberg. Folk kommer ju ändå fråga så då är det lika bra att göra en grej av namnet. Jag är uppväxt så långt ifrån Wallenberg-dynastin som man kan komma. Jag är uppvuxen i sociallägenheter i Farsta, Skarpnäck och Dalen. Mitt i betonggettot.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Som ung homosexuell och houseälskare kände han sig tidigt utanför i många sammanhang. I journalisten Kristofer Anderssons bok DIY från 2013 säger Petter Wallenberg ”Du kan ta bögen ur Farsta, men du kan inte ta Farsta ur bögen”.
Bög i betongförorten
– Att vara bög i betongförorten är att inte ta skit. Att inte vara underlägsen och bara svälja. Många svenska bögar sväljer tacksamt den allra mest själlösa schlagerskiten, i en sorts glädje över att äntligen få vara med i svennegemenskapen. Fuck that! Jag firar mina rötter i utanförskapet. Det är mycket fantastisk kultur som inte skulle ha blivit till utan det, säger Petter och fortsätter:
– För mig är det en positiv rotlöshet. Jag tror att man läser mig som svensk medelklass för att jag är välartikulerad och vit, men min väg in i mainstream-Sverige har varit jättebrokig. Verkligen en My Fair Lady-historia, där jag har fått läsa av hur vanliga medelklass-Sverige funkar. För det är inte där jag är uppväxt. Tidigare hade jag en punkigare sida där jag kunde bränna broar till höger och vänster, men nu är jag 38 år och har nått en punkt där jag har lugnat ner mig lite.
Lämnade Farsta
Under mitten av 90-talet lämnade Petter Wallenberg Farsta för drömmarnas London, New York och Berlin. Sedan dess har han försörjt sig, med skiftande framgång, som drag queen på klubbar, musiker, klubbarrangör, dj och på senare år även som författare bakom dels boken Bögjävlar och dels Historien om Leila K. Den svenska rapstjärnan vars stökiga liv har blivit en följetong i kvällspressen under många år fick en återupprättelse 2013 när hon gästade på House Of Wallenbergs förra album Legends.
På den skivan medverkade även gäster som Neneh Cherry, Ari Up (från engelska punkbandet The Slits), Mapei och Octavia St Laurent, transikonen från New York som blev känd under det sena 80-talet genom dokumentärfilmen Paris is burning. En film som Petter Wallenberg har sett ”typ 103 gånger”, håller föredrag om och som har format stora delar av hans uttryck som artist.
– Den knyter samman mycket av det som jag gör med mitt nya album. Det handlar ju om att gå tillbaka till housen när den var svart, gay och trodde på fred på jorden. Och Paris is burning kom ur exakt samma era, ur samma kärna. Det handlar om hur man med kreativitet någonstans övervinner svårigheter. Om konstformer som växer ur marginaliserade situationer.
På nya albumet My house is your house gästar också ett antal gamla ikoner. Tidigare Soul II Soul och The Shamen-sångerskan Victoria Wilson James, brittiska Angie Brown och Eva Iglesias, amerikanska Franke Pharoah och Jwl B är några. Men tveklöst störst är amerikanska Adeva, som ibland har fått epitetet ”housemusikens drottning”, men nu sadlat om till gospelsångerska.
En idolplansch kommer till liv
– Adeva är ju en dröm. Hon är en av världens största sångerskor. Att ha med Adeva på min skiva är som att en idolplansch kommer till liv. Men det är så många som är fantastiska att ha samarbetat med. Jag är inte intresserad av att bara hitta en röst, det måste finnas en story bakom. Och i alla de här finns en väldigt personlig story för mig.
Petter Wallenberg återkommer ständigt till ursprunget för house-musiken. Friheten på ett dansgolv, det svarta, politiska, själfulla. Gospeln.
– Det är gospel på dansgolvet. Gospel för syndare. Jag är den mest sekulära personen och hardcore-ateisten i världen, men jag kan inte hjälpa att jag älskar gospel. Jag blir helt galen, jag hamnar i trans. Det handlar om att gå in i en större upplevelse än bara du och din vardag. Och det är det man gör på dansgolvet.
Black, gay, peace on earth
Han är samtidigt väldigt hård mot den nya housevågen, EDM-kulturen (Eletronic Dance Music) med artister som Swedish House Mafia och Avicii.
– Ja. Den dödade ju min kärlek till house i många år. Att ta själen ur någonting, kommersialisera det och göra något som är så tvärtemot vad ursprunget stod för. House från början var ju verkligen black, gay, peace on earth. ”Brothers, sisters, we’ll make it to the promised land”. Att gå från det till Swedish House Mafia och ”I’m gonna fuck this club in the pussy”. Det är som om Anne Frank skulle skrivas ut ur historien och bli ersatt med Kim Kardashian.
Du är snart 40 år gammal och gör musik med många gamla legender från förr. Är du rädd för att bli för nostalgisk?
– Jag tror att man kan blanda nostalgi med nutid. Tittar man på rock så är det aldrig någon som ifrågasätter nostalgi. Det ifrågasätts alltid bara inom dansmusik, för att dansmusik anses vara en slit-och-släng-produkt. Men jag tycker inte att det är det. Man kan verkligen hitta ett djup i dansmusiken.
