Ulf Kristersson kallar till pressträff för att lägga fram nya moderata förslag i valrörelsen. Partiet föreslår en lag som slår fast att privatiseringar som gjorts på flera områden i det svenska samhället inte ska kunna tas tillbaka, det gäller allt från den avreglerade elhandeln som driver upp våra elpriser till vinstjagande skolor och det sönderprivatiserade underhållet av våra järnvägar.
Moderaterna föreslår också att det ska inrättas en ny sorts domstolar i Sverige, helt vid sidan om vårt ordinarie rättssystem. Till de nya domstolarna får bara företag vända sig med klagomål, inte medborgare, inte folkrörelser och inte myndigheter. Domstolarna har till uppgift att se till att kompensera företag om politiska beslut minskar företagens vinster, och de sammanträder under stort hemlighetsmakeri. Företaget som berörs får dessutom utse en av tre domare som avgör fallet. Om en kommun återtar ett vanskött privat äldreboende kan vårdföretaget vända sig till domstolen och kräva kompensation. Detsamma gäller om Sverige vill fasa ut användandet av fossila bränslen med en ny hårdare klimatlag, då kan oljebolagen kräva miljarder i ersättning. Om vi beskattar privata sjukvårdsförsäkringar hårdare kan försäkringsbolagen vända sig till domstolen och kräva kompensation.
Hur hade reaktionerna blivit? Sannolikt hade det blivit ett ramaskri. Nooshi Dagdgostar och Märta Stenevi hade tävlat om att angripa moderaternas förslag och beskriva hur de skulle begränsa vår demokrati och väljarnas möjlighet att påverka politiken. Jurister och ledarsidor hade haft principiella invändningar om det orimliga i moderaternas förslag. LO hade rasat om hur högern går företagens ärende på löntagarnas bekostnad. Så Kristersson lär inte hålla någon sådan pressträff och inte lägga fram de förslagen.
Ändå sker precis detta. Redan nu stämmer tobaksbolag länder som Uruguay och Australien som vill ha bättre varningstext på cigarettpaketen. Svenska Vattenfall kräver kompensation av Tyskland för avvecklad kolkraft. Ett australiensiskt företag försökte får kompensation för att Sverige förbjudit uranbrytning. Redan nu backar länder undan innan lagstiftningen läggs fram eftersom de vet att de kan bli skyldiga att betala ersättning, Frankrikes klimatlag är ett exempel.
Olika internationella avtal och fördrag med investeringsskydd är grunden för att det kan ske. EU vill ha mer av investeringsskydd, och den svenska socialdemokratiska regeringen är ett av de pådrivande länderna i EU för denna ordning som ger rättigheter till företag på demokratins bekostnad. Även EU-kommissionen driver på, i dess korridorer går storföretagen som barn i huset medan insynen för allmänheten är begränsad. Systemet byggs ut stegvis genom nya handelsavtal med investeringsskydd och regler om avregleringar som EU sluter med länder som Kanada, Sydkorea och Vietnam. Företag från de länderna får rättigheter att stämma oss om vi antar lagar som ska skydda vår hälsa och miljö – men som kan minska företagens förväntade vinster. Så rullas räckvidden för demokratiska beslut tillbaka, och det sker utan särskilt mycket debatt.
Denna utveckling skildras kunnigt och pedagogiskt i boken ”Frihandelns fångar”, skriven av Rikard Allvin. Allvin har arbetat många år för Miljöpartiet i EU-parlamentet, och det märks att han kan ämnet utan och innan. Det är komplicerat, ibland finns oklarheter, men Allvin förklarar pedagogiskt och noggrant och utgår från konkreta fall. Tonen är saklig och redogörande, trots att ämnet är djupt kontroversiellt och politiskt. I Sverige bryr sig få om vad som sker inom EU, det är i sig ett demokratiskt dilemma. Den svenska debatten framstår också som naiv i förhållande till den diskussion som förs i många andra EU-länder. I Sverige behandlas frågor om investeringsskydd och avregleringar i handelsavtal som om det handlade om frihandel och borttagna tullar, när det i själva verket handlar om att begränsa demokratins räckvidd och ge företag makt över beslut som folkvalda borde råda över.
Det är ingen enkel uppgift att popularisera ett tekniskt och komplicerat ämne som handelspolitik, men Allvin gör tålmodigt sitt bästa. Han lyfter också blicken och resonerar om vad som blir de politiska konsekvenserna av att stora delar av de beslut som styr våra liv inte längre kan ändras genom demokratiska val och församlingar. Hur kommer motreaktionen att se ut när marknadsliberalismen och avregleringarna överordnas vår lagstiftning genom domslut bortom vår kontroll? Detta är viktiga frågor som borde bekymra alla som värnar ett levande folkstyre och våra möjligheter att bekämpa klimatförändringarna och bygga en stark offentlig välfärd.
