Vreden kommer från norr – det står klart när man lyssnar på Höstorkesterns nya singel Norrlands Medborgargarde, som fullständigt fräser av upprorslusta. I texten raljerar sångaren och gitarristen Viktor Mattsson över det norrländska tillståndet, i går, i dag och möjligen imorgon också:
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Alla bonnläppar ska ställa sig längs vägen och bocka
För att goa herrn vill komma hit och plöja upp vårt hem för profit
Och när banken svajar
vädjar de till pöbeln att rädda bödeln
För här i gamla goda Sverige har vi skottår på demokrati
– Det är inte konstigt att det kommer mycket politisk musik från Norrbotten, för vad fan ska man annars sjunga om? Skogen? frågar sig Viktor Mattsson retoriskt, där han sitter tillsammans med slagverkaren Anton Karlström och tar ett par koppar svart förmiddagskaffe med ETC Umeå.
Ilsken och munter progg
De senaste åren med misslyckade gruvetableringar, en fortsatt avfolkning och nedmontering av sjukvården har inte gått det norrbottniska kulturlivet förbi. Den gamla hederliga proteströrelsen upplever något av en uppväckelse och 1970-talets proggmusik inspirerar allt fler. Musikkollektivet Höstorkestern låter definitivt som både ilsken och munter progg. Det låter också folkmusik och visa, tillsammans med något av Stefan Sundström, men även en gnutta krängande Tom Waits.
– Vi spelar musik där berättandet står i centrum och då passar proggen bra. Tyvärr känner inte många till vad som händer i vår landsända, den hotade skolan i Tärendö, till exempel. Att Norrland försörjer stora delar av Sverige men aldrig får berätta sin historia är förjävligt, säger Viktor Mattsson.
Höstorkestern tog sina första stapplande ackord uppe i Kiruna, med tre låtskrivare – däribland Viktor Mattsson – som möttes redan på gymnasiet. När någon av de tre hade skrivit en låt, kallade de in fler och fler musikerkompisar för att spela tillsammans. Efter ett antal gruppkonstellationer bildades till slut Höstorkestern och i dag är de uppe i drygt 20 medlemmar, som är utspridda över hela landet. Kärntruppen består av fem medlemmar som skriver låtar och som också tillsammans spelat in den senaste skivan. Musikerna övar oftast in låtarna sektionsvis på distans – de som spelar stränginstrument snackar ihop sig om sina arrangemang, slagverkarna om sina, och så vidare. De flesta i körsektionen bor fortfarande upp i Kirunatrakten, men arbetsmetoden är i huvudsak att skramla ihop de medlemmar som har tid längs vägen, när det är dags för spelningar. Ofta ser konstellationerna olika ut för varje konsert.
– Den vanligaste frågan som vi får är ”Är det inte svårt att vara ett kollektiv med så många medlemmar?”, men det har aldrig varit så enkelt som nu. Det är både roligt och smidigt, förklarar Viktor Mattson och Anton Karlström.
"Det är glad musik"
Men förutom det gamla gänget ansluter sig nya medlemmar till Höstorkestern, ”för att bredda uttrycket”, som Viktor Mattsson säger. När Höstorkestern spelade på Sagateatern för drygt en månad sedan hoppade klarinettisten Olov Skantz och violinisten Anton Teljebäck in.
Singeln Norrlands Medborgargarde, som släpptes i oktober, får snart en uppföljare i singeln Vardagslyx – om svårigheten att få ihop sin tillvaro som småbarnsförälder. Den 13 januari släpps en fullängdare, inspelad live i den klassiska proggstudion Nacksving Gussjö i Sala i Västmanland. Det är en skiva som Viktor Mattsson och Anton Karlström beskriver som mer ”elektrisk” än tidigare, men ändå influerad av folkmusik. Texterna handlar om vardagslivet, politiken, rasismen, Norrlandsfrågorna.
– Det är glad musik, det svänger om den. I dag upplever jag att folk gärna tar emot musik som vill säga något. De senaste 20 åren har svensk musik varit ganska homogen, men nu börjar det bli läge för budskap igen, säger Viktor Mattsson.
Just Norrlandsfrågorna går som en röd tråd genom hela skivan, liksom besvikelsen över de lokala politikerna som inte förmår att samla sig och driva Norrlands sak i rikspolitiken.
– Det finns inte ett gemensamhetstänk hos lokala politiker. Tänk om de skulle rikta in sig på att driva frågan om att ändra minerallagen! Det skulle alla tjäna på. Om Socialdemokraterna skulle välja att satsa ordentligt på landsbygden, skapa statliga jobb och ordna ersättning för de naturtillgångar som hela landet drar nytta av, så skulle det se helt annorlunda ut. Det vore också ett sätt att visa de som annars går på rasistisk propaganda att situationen i dessa utsatta kommuner inte är nyanländas fel.
Skapar ringar på vattnet
Hjärtat må bulta för Norrbotten, men i dag har Viktor Mattsson
och Anton Karlström lämnat Kiruna respektive Vittangi. Just nu är båda bosatta i Umeå – Anton Karlström pluggar till förskollärare och Viktor Mattsson jobbar med kulturföreningar. När Viktor Mattsson skulle bli pappa ville han heller inte bo på en plats där man kallt får räkna många mil till BB, lasarett och annan samhällsservice.
– Jag vill inte flytta tillbaka. Än. Om förutsättningarna blir bättre så kanske. Det är inte tryggt att bo där uppe nu med tanke på hur landstinget nedmonterar sjukvården. Men jag åker dit ofta och stöttar då så gott jag kan, repar bilen där uppe, handlar kläder eller försöker bidra på något annat sätt.
En annan fråga som engagerat Höstorkestern mycket är debaclet runt Musikens Makt i Luleå. Musikens Makt är en årligen återkommande festival som drivs av en förening, med bland andra poeten och musikern Mattias Alkberg. För en tid sedan meddelade Luleå kommun något överraskande att de skulle dra in stödet till festivalen och lägga ut den på entreprenad. Det ledde till ett herrans liv. Föreningen samlade på nolltid ihop 3 000 namnunderskrifter mot tjänstemannaförslaget – däribland från musikerna Dennis Lyxzén och Annika Norlin. Kommunens tjänstemän tvingades backa och fick istället skicka ärendet dit det skulle, till kulturnämnden, som nu ska ta ställning i frågan.
– Det var på tiden att kommunen lyssnade. Folk måste få tillbaka känslan att deras åsikt betyder något – det skapar ringar på vattnet. Det är så viktigt att man inte blir modfälld och slutar att kämpa. Det kan räcka med det lilla, att skriva på en lista, och göra skillnad, säger Viktor Mattsson.
– Men jag ser på den jävla nutiden som fågel Fenix – det måste brinna ut, för att något nytt ska kunna börja växa ur askan. Nu organiserar vi oss!
