Horace Engdahl: ”Jag betraktas som mörkrets furste”

Det kändes på något sätt som att du trivdes med den rollen?

– Jag hade ju min uppfattning och jag tyckte att det var världen omkring mig som betedde sig barnsligt. Och det lät jag den göra. Jag kände mig aldrig skakad i min värdering. Sedan hade jag några år som deplattformerad då ingen hörde av sig. Och i den mån arrangörer vågade ha mig på programmet fick de ha väktare på första bänk. Politiker försökte inhibera mina framträdanden. Vid flera tillfällen. Alltså kommunpolitiker.

Är det sant?

– Det ska ju vara armlängds avstånd men de sa att man inte kunde låta Horace Engdahl vara med på den och den festivalen, då får ni inga bidrag nästa år. Det är sjukt men det är så. Men då fanns det modiga arrangörer som bad politikerna att dra åt helvete, ni ska inte lägga er i vem vi sätter på affischen. Så jag framträdde ändå. Men det var nervöst ibland. Det fanns en oro för att det skulle bli uppträden i publiken eller att man skulle angripa mig fysiskt. Jag har varit med om att jag pratat med väktare som suttit precis vid talarstolen som varit beredda att rusa upp så fort någon eventuellt skulle ge sig på mig.

Mansväldets galjonsfigur

Det var lätt att få intrycket att Horace Engdahl var rökt efter den kritik som riktades mot honom de där åren. Matilda Voss Gustavssons reportage i Dagens Nyheter om de 18 kvinnor som vittnade om Jean-Claude Arnaults sexuella övergrepp ledde till rasande angrepp mot Svenska Akademien och till splittring bland institutionens ledamöter. 

2018 lämnade Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund sina uppdrag sedan de förlorat en omröstning gällande ett uteslutande av Katarina Frostenson, Jean-Claude Arnaults fru, och inom institutionen riktade en majoritet av ledamöterna hård kritik mot den ständiga sekreteraren Sara Danius. Avhopparna kritiserade Akademien för att äventyra dess existens till förmån för privata vänskapsband och lojaliteter. 

Under våren var det som att Svenska Akademien rasade inför öppen ridå. Sara Stridsberg lämnade, kung Carl XVI Gustaf var beredd att ändra institutionens stadgar för att öppna för frivilliga utträden. Sara Danius led nederlag i en avgörande omröstning, avgick från sekreterarposten och lämnade senare sin stol i Akademien, vilket även Katarina Frostenson gjorde. 

Två dagar innan Danius utträde fick Horace Engdahl en artikel publicerad i Expressen. I texten beskrev han Sara Danius som ”den sekreterare sedan 1786 som lyckats sämst med sin uppgift” och konstaterade att de avhoppade ledamöterna var gnälliga förlorare. 

För den allmänhet som i hög grad slöt upp bakom Sara Danius framstod Horace Engdahl som galjonsfiguren för ett unket mansvälde, vilket förstärktes av ofta citerade rader från hans bok ”Den sista grisen” (2016) som inte gav intryck av en särskilt progressiv syn på sexuella relationer (”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen”).

Kan inte tävla med påven

Sju år senare känns hatet som riktades mot Horace Engdahl avlägset. 

När jag träffar honom på Kungsportsavenyn i Göteborg, staden där han bor sedan sex år tillbaka, är det en pigg och munter 76-åring jag har att göra med. 

Ur högtalarna spelas Billy Joel, Horace Engdahl äter en kardemummabulle och vi pratar lite om hans senaste bok ”Ugglor i mossen”, en serie reflektioner över svenska idiom vars första upplaga till hans förvåning tagit slut. Boken var ursprungligen tänkt enbart som en gåva till deltagare på Svenska Akademiens högtidsdagar i Börshuset, ledamöterna turas om att varje år skriva en sådan. 

– Det är kul med de här idiomen, ofta används de fel, det är nästan en del av idiomens natur att de lockar till felsägningar. Så har det alltid varit och därför har idiomen ibland också förändrats. Just som ugglor i mossen, som boken heter, det är en felsägning. Det bygger på att man lyssnat på danskar som talat om ”ulver i mosen”, vilket alltså är vargar i mossen. Och så blir det ugglor i mossen. Det finns ingen logik i det.

En vecka tidigare växlade jag några ord med Horace Engdahl efter ett fullsatt event på Kulturhuset Stadsteatern. Jag fick vänta en kvart på att en tjej i tidiga tjugoårsåldern skulle slita sig från honom. Hon talade som till ett orakel, ville få besked om ”västerlandets framtid”, saker i den stilen. 

– Det blir som att man tänker att man ska lägga handen på deras huvuden. Förstår du? Säga gud välsigne dig mitt barn. Så blir det till slut. 

Varför är det ingen som hävdar den kvalificerade och intellektuellt krävande kulturens värde? Varför är elitisten död?

Du borde pröva det?

– Jag tror jag rundar det. Jag har ju träffat påven och där känner jag att det finns en högre auktoritet som man inte ska tävla med.

Elitisten som försvann

I panelsamtalet på Kulturhuset hade han planerat att läsa en text ur ”Ugglor i mossen” där han citerar en artikel från 1970-talet av trotskisten Kenth-Åke Andersson. 

– Han vågade säga att populärkulturen är rolig, men att den är ett opium för folket. Högkulturen, den riktiga klassiska kulturen, det är den man kan tänka med, och det är därför den härskande klassen behåller den. Det är en fantastisk karakteristik av den kvalificerade kulturens betydelse. Och detta står i en trotskistisk tidskrift 1972. Då kunde man fortfarande uttrycka sig på det där sättet utan att betraktas som folkfientlig. Ingen på vänstersidan skulle våga säga det som den här killen sade då. Man blir lite betänksam. Varför är det ingen som hävdar den kvalificerade och intellektuellt krävande kulturens värde? Varför är elitisten död? Varför är den svartlistad?

Horace Engdahl säger att han egen svartlistning varade i drygt två år. Sedan kom pandemin. När den var över hade hans impopularitet fallit i glömska.

– Det var som att pandemin släckte alla minnen. Världen började om på nytt och då började hjulen rulla igen. Folk hörde av sig och nu är det som att jag, nästan på ett plågsamt sätt, är tillfrågad till höger och vänster. Det går knappt en dag utan att folk vill att jag ska göra något. Och jag som hade tänkt, ni får jag väl vara ifred i resten av mitt liv. Men så blev det inte.

Kunde du känna någon lättnad i det när du var som mest impopulär? Att du inte kunde hålla på som förut?

– Som estradör tänkte jag förut att jag gjort mitt. Liv Strömqvist och jag gjorde ju tolv program och de fick ett väldigt genomslag och vi hade så roligt när vi gjorde dem, det var fullständigt underbart. Sedan tänkte jag, nu har jag gjort det där, nu kanske jag kan få ägna mig åt mina lärda studier och skriva mina små böcker och vara ifred. Och så såg det ut några år. Men så ser det inte ut längre, det är bara att konstatera. 

Vad beror det på?

– En sak som spelar in är den där filmen som sändes i höstas och heter ”Horace går”. Den blev så himla bra och det gjorde att när folk sett den tyckte de liksom… Vänta, det där är ju en schysst kille? Förstår du den känslan? Och i filmen tar han med knytblusdemonstrationerna och Sara Danius röst klingar som en ödesdom. Men det visade sig vara helt rätt. Man måste lägga allt i dagen, man kan inte dölja det där. Och det fungerade. Jag tror att jag delvis har den filmen att tacka för att det förra plötsligt är en svunnen dröm. Och nu vill folk att jag bara ska fortsätta och fortsätta. 

Skrämmande stämning i spalterna

Horace Engdahl har varit en del av svensk offentlighet i snart fem decennier. Sin första tidningsartikel utanför akademiska sammanhang och danstidskrifter publicerade han i Expressen 1980, sitt första stora mediala gräl hamnade han redan i två år senare i vad som kom att kallas den stora postmodernism-debatten. 

Forskare som gått igenom tidningsmaterial från tiden har upplyst honom om att han efter den DN-artikel som satte igång grälet varannan dag blev föremål för ett personhopp i spalterna under tre månaders tid. En ganska skrämmande upplevelse. Men en god förberedelse för det liv som väntade honom.  

– Det var ju så att säga ett elddop. Men sådant vänjer man sig väldigt snabbt vid och sedan trivdes jag med det.

Under 1970- och 80-talen var Horace Engdahl en del av tidskriften Kris redaktion, och knöts 1989 till DN Kultur. 1997 blev han invald i Svenska Akademien och tog över som ständig sekreterare två år senare. 

På den tiden, säger han, hade institutionen fortfarande inte riktigt återhämtat sig från det strid som utbröt efter att ayatolla Khomeini utfärdat en fatwa mot Salman Rushdie för hans roman ”Satansverserna” (1988). Kerstin Ekman, Verner Aspenström och Lars Gyllensten lämnade sina stolar i protest mot att en majoritet av Akademien vägrade skriva under en appell till regeringen om att ingripa till förmån för den mordhotade författaren. 

– Sägas ska dock att flertalet ledamöter genast tog avstånd från fatwan som enskilda genom att skriva under PENS:s upprop. Men när jag blev invald var den krisen fortfarande väldigt aktuell. Skräcken satt kvar på något sätt efter det som hänt. Och det var det vi måste komma bort från. Sedan gjorde vi det. Man glömde Rushdie och allt som varit, det kom in en ny generation i Akademin och vi fick väldigt välvilja under åren jag var ständig sekreterare. Även om det var några hårda duster med Astrid Lindgren-fansen som absolut ville att hon skulle ha Nobelpriset.

Vi talar aldrig om det. Det är på något sätt en pakt att inte göra det. Den enda som jag egentligen pratar med det om är Stina

Det händer ju fortfarande att folk påtalar det. Stefan Löfven är en företrädare av den linjen. 

– Det var precis när jag kommit till Akademien. Man samlade in namnunderskrifter i hela Norden och lät skolklasser skicka brev till oss, ”snälla Akademien, ge Nobelpriset till Astrid Lindgren”. Många var väldigt upprörda och det var ganska hårt tryck. Det förekom till och med rena hotelser. Journalister sökte upp mina barn på skolgården och sträckte fram en mikrofon och sade: ”Vad tycker du om att din pappa hindrar Astrid Lindgren från att få Nobelpriset?”

Sjukt.

– Mina barn svarade väl tycker jag. Och sedan dog hon, denna utmärkta författare. Då trodde jag att nu är det över. Men just när jag trodde att det hemskaste var över så kom något ännu hemskare. Kravet att hon skulle få priset postumt. Pressen tror jag samlade in 30 000 namnunderskrifter. I samband med hennes begravning kände jag att det inte var hälsosamt för mig att vara kvar i Sverige så jag lämnade tillfälligt landet. Det var på sätt och vis en mer traumatisk upplevelse än krisen 2018.

En tystnadspakt bland ledamöterna

Med det sagt beskriver han krisen i Svenska Akademien som ett slags nära döden-upplevelse. Han säger att han nog inte hade gått levande ur situationen om det inte vore för hans fru Stina Otterberg. 

– Det är egendomligt att den tiden plötsligt känns så avlägsen. Livet har gått vidare och kulturlivet ser annorlunda ut, det händer mer och mer sällan att någon påminner om de där dagarna. Även i Akademien. Men många av ledamöterna var inte med då, halva Akademien fanns inte på plats 2018. Det gör att det flyttat in i det personliga minnet. Även vi som var med… Vi talar aldrig om det. Det är på något sätt en pakt att inte göra det. Den enda som jag egentligen pratar med det om är Stina. 

När man ser tillbaka på situationen i dag, och om man vet hur allting sedan slutar, känns ju det hela mest av allt sorgligt. Som att Sara Danius dog så kort efter att hon lämnade Akademien. 

– Jag har ibland funderat på om jag ska sätta mig och skriva en berättelse om min egen syn på vad som hände. Men det har jag hittills inte gjort och är inte säker på att jag någonsin kommer att göra. 

Horace Engdahl säger att han sitter på dokument som han avser att deponera till Akademiens arkiv – kanske något annat arkiv också – som direkt relaterar till händelserna 2017 och 2018. Material han själv läst upp för de andra ledamöterna eller kommit honom till del genom dem. I enlighet med Akademiens regler kan dokumenten sedan offentliggöras om femtio år, varpå historien om krisen kan skrivas på nytt, om någon då fortfarande bryr sig. 

– Ingen av oss kommer att få uppleva den dagen när det framkommer vad som verkligen hände. Och det är lika bra att låta det vara på det sättet. Jag tycker det i dag.

Kan inte det kännas ensamt?

– I och med att jag har Stina att prata med så känns det inte så. Men någon annan kan jag faktiskt inte prata med det om. Men jag tycker att det är bra. Som sagt, livet har gått vidare, Akademien har gått vidare och varje dag är ny. Det var en tid man på sätt och vis hade hoppats att man skulle slippa gå igenom. Samtidigt lärde vi oss alla något av det.  

Hon var nog ganska ensam de sista åren och då betydde Akademien oerhört mycket. Det var hennes andra familj

Sedan krisen har fler av de inblandade ledamöterna fallit ur tiden. Kjell Espmark dog 2022, Kristina Lugn 2020. När Horace Engdahl talar om den senare blir hans röst tunnare. Han talar först om henne i presens, men kommer sedan på sig.  

– Hon var en glädjekälla i Akademien. Det var roligt att gå dit bara för att träffa henne. Hon var nästan alltid där. Hon var nog ganska ensam de sista åren och då betydde Akademien oerhört mycket. Det var hennes andra familj. Hon följde alltid med till Gyldene Freden och jag följde henne alltid hem därifrån när hon bodde i Gamla stan. Det var verkligen ett hårt slag att hon skulle gå bort. Vi var nog inte riktigt beredda på det. Det var verkligen en chock. 

Brukar vinka till Kristina Lugn

Samma dag som Akademien meddelade att Nobelpriset i litteratur skulle skjutas upp tog DN:s fotograf Alexander Mahmoud en bild. Kristina Lugn och Horace Engdahl är på väg från Börshuset till Gyldene freden och har hunnits upp av reportrarna på Svartmangatan. På bilden kastar Horace Engdahl sitt huvud bakåt i ett gapskratt, reportrarna flinar och Kristina Lugn ser lurig ut. Efteråt togs den som intäkt av många för att Horace Engdahl njöt av eländet. Man kan inte säga att den bidrog till att vända folkopinionen till hans favör. Numera hänger bilden i hans övernattningslägenhet i Stockholm.

– Jag och Kristina försöker ignorera reportrarna, låtsas att de inte finns. Men Kristina hade en räv bakom örat verkligen. Så hon säger någonting lite oväntat fräckt och då brister jag i gapskratt. Mycket på grund av den här spända stämningen som är. Precis i det ögonblicket knäpper Alexander Mahmoud en bild, och situationen är ju så komisk att till och med reportrarna skrattar. Några år senare fick jag en uppförstorad bild i present av Alexander Mahmoud, och det är ett underbart minne. Därför att Kristina är så otroligt vacker på den där bilden och ser så lycklig ut. Varje gång jag kommer till min övernattningslägenhet så vinkar jag lite. Det är ju fånigt. Men så är det.

Gallringsarbetet inför nästa Nobelpris i litteratur har satts igång, sådär tvåhundra namn ska kokas ner till ett. Horace Engdahl säger att arbetet var betydligt enklare i början av 1900-talet när ledamöterna hade kanske tjugo kandidater att ta ställning till, och det var författare som ledamöterna i de flesta fall redan var djupt förtrogna med. Litteraturen har blivit större.

Sedan regelförändringarna som påtvingades Akademien efter krisen har en del av institutionens mystik försvunnit, tillstår han. Men dess betydelse i svensk kulturoffentlighet har inte minskat. Inte minst genom att slå vakt den kvalificerade intellektuella kulturens betydelse. Eller för den delen det fria ordets primat.

– Hur skulle den litteratur som vi är satta att bedöma fungera om det inte fanns fullständig frihet för författarna att uttrycka sig? Vi måste bekämpa all form av censur och förtryck och förföljelse av författare. Vi har inget val. 

Horace Engdahl menar att yttrandefrihetens fiender återfinns även inom liberala läger. Att vilja begränsa möjligheterna att uttrycka sig i etablerade medier såväl som inom de digitala med hänvisning till att man ska stävja propaganda, konspirationsteorier eller falsk information är vad man än kallar det, anser han, censur. 

– Hela världen är inte ett enda stort Dagens Nyheter. Den är verkligen väldigt delad. Det kan inte vara på något annat sätt. Jag reste till Kina 2014, det var en väldigt lärorik upplevelse. Det är sorgligt att relationerna mellan Kina och västvärlden blivit så ansträngda för det är på sätt och vis en väldigt dynamisk kultur, inte minst litterärt. Ett land med ett traditionsdjup som snarare är större än mindre än vårt eget. Men kanske kommer det här debattläget att förändra sig. Nu går vi igenom en rad svåra konvulsioner om man säger så, varje dag när man öppnar tidningen så gör man det på glänt för man vet inte vad som kommer att stå i den. 

Samhällsutvecklingen är dynamisk i alla fall.

– Snudd på kaotisk. Det är ju val i Tyskland på söndag och det kan ändra Europas öde. Sedan kan det ändras tillbaka dagen därpå. När Donald Trump uttalar sig så. 

Den tyska ”streitkulturen” har ju länge framhållits som ett föredöme för den svenska offentligheten. Men nu talas det desto mer om den tyska censuren. Man får inte skandera på arabiska under demonstrationer och så vidare.  

Kan demokratin överleva om man börjar förbjuda partier som har ett stöd i den omfattningen? Det tror inte jag.

– I Tyskland är man i den desperata situationen att det höjts röster för att förbjuda ett politiskt parti med vilket var femte tysk sympatiserar. Jag undrar, kan demokratin överleva om man börjar förbjuda partier som har ett stöd i den omfattningen? Det tror inte jag. De som förespråkar den här typen av förbud med hänvisning till författningsregler, de vet inte vad de gör.

Givet Tysklands historia är det kanske inte så konstigt att folk blir nervösa över vad AfD representerar? 

– Då får man leva med den nervositeten, annars kanske man inte ska ha en demokrati. Då kan man lika gärna låta påven styra hela världen.