Lovorden regnade över Maria Lundqvist i höstas när hon spelade den humoristiska enmansshowen ”Shirley Valentine” på Stora teatern. Göteborgs-Postens recensent häpnade över hennes förmåga att leverera fyndiga repliker och samtidigt beröra publiken på djupet, och Aftonbladet imponerandes av hennes breda register av röster och uttryck. Nu ska pjäsen om den 52-åriga Shirley, som lämnar sitt trista vardagsliv för en grekisk sandstrand, ha nypremiär på Lorensbergsteatern, och det är dags för Maria Lundqvist att damma av sin rollfigur.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det lyxiga med att ha en roll som man plockar upp igen är att man kan förfina den och tänka vidare. Jag är nästan aldrig färdigutmejslad i mitt jobb som skådespelare, men vanligtvis hinner man inte tänka nytt.
Hur är det att spela pjäsen i Göteborg?
– Det är fantastiskt roligt. Göteborg är ju hemma för mig och Shirley har sprungit ur mitt göteborgska hjärta. Hon är en ödmjuk och längtande kvinnokaraktär som har en underdogmentalitet, och därför har jag låtit henne prata göteborgska. Det är någonting avväpnande med det.
Ser du några likheter mellan dig och Shirley?
– Både ja och nej. Under hela sitt liv har hon varit återhållen och inte fått komma till uttryck, och jag har tvärtom fått vara med och leka på många olika sätt. Hon lever ett instängt liv med sin familj och sitt jobb medan jag har haft relationer med människor som stärkt mig och haft ungar som inte bara ätit kraft utan haft en stor positiv inverkan på mig. Däremot har hon mycket energi och lyckas ta sig ur det som snärjer henne och där känner jag igen mig.
Från tidigare föreställningar vet hon att publiken gärna dröjer sig kvar i salongen för att få byta några ord med henne. De vill gärna dela med sig av tankar om hur det är att förlora sig själv och glömma hur man egentligen vill leva.
– Pjäsen är rapp och rolig, men den stannar inte vid att vara en fars. Den publik jag möter är ofta tagna och har börjat reflektera över sina egna liv.
Vad kan man lära sig av Shirley?
– Att våga konfrontera sig själv, inte varje dag men kanske varannan. Det är viktigt att fråga sig själv vart man är på väg, vad man vill och vem man är. Ofta får man svar som inte alltid överensstämmer med hur man lever sitt liv. Jag tror att många stannar kvar i saker för att de inte vågar, man blir lätt inaktiv och vågar inte brinna och vara passionerad. Shirley inspirerar genom att våga ifrågasätta sitt liv och ta beslut som är stora för henne. Det handlar inte om att flyga till månen utan det kan räcka med att tapetsera om hemma eller säga ja när kollegorna undrar om man vill följa med på spa.
Pjäsen är ovanlig i sitt slag eftersom den är skriven för en äldre kvinna. Maria Lundqvist önskar att fler manus var skrivna med vanliga kvinnor som huvudrollsinnehavare, och hon tror att skådespelarbranschens upprop och hela metoo-rörelsen kan komma att påverka framtidens teaterutbud.
– Den här pjäsen är unik eftersom den inte handlar om någon grekisk gudinna utan en vanlig medelålders kvinna. Jag är snart 55 år och för varje år blir det svårare för mig att hitta roller. Nu går vi igenom en positiv revolution och den måste leda till att även dramatiken förnyas. Jag är trött på alla deckarserier om kvinnomord och filmer som legaliserar övergrepp. Vi måste fylla på med andra berättelser nu.
