Men var det verkligen Duchamp som skickade in det banbrytande verket? I ett brev skriver konstnären till sin syster att ”en av mina kvinnliga vänner under en manlig pseudonym, Richard Mutt, skickade in en porslinsurinoar som en skulptur”. Vem denna kvinnliga vän var framgår inte, men experter har sett att konceptet har en slående likhet med andra så kallad ready-mades, det vill säga färdiga föremål som väljs ut av konstnären och i och med detta skapar konst, signerade den samtida baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven.
– Hon var en tysk författare och performance-artist som var verksam under det tidiga 1900-talet. Runt första världskriget hamnade hon i New York, berättar Amelia Jones vid University of South Carolina och författare till boken ”Irrational Modernism: A Neurasthenic History of New York Dada”.
Superradikal konstnär
På sin tid var baronessan en välkänd person på New Yorks avant garde-scen och vän med Duchamp. Hon bar tårtor som hattar, hade skedar som örhängen, och levde fattigt omgiven av hundar, katter och möss i sin lägenhet. Hon arresterades regelbundet för förargelseväckande beteende.
– Hon är det perfekta exemplet på en superradikal konstnär som, på grund av att hon var kvinna och ganska extrem i hur presenterade sig själv, marginaliserades till och med av det radikala europeiska avantgardet som senare kallas dadaismen, säger Amelia Jones.
Debatten huruvida det i själva verket var hon som låg bakom Fountain pågår än idag och det finns en rad indicier som styrker detta. Exempelvis hade butiken där Duchamp sade sig ha köpt urinoaren aldrig sålt just den modellen. Pseudonymen R.Mutt, menar förespråkare, kan läsas som ”armut”, fattigdom på tyska, och ska ha varit baronessans protest mot den intellektuella fattigdomen på New Yorks konstsalong. I en debattartikel 2014 hävdade konstvetarna Julian Spalding och Glyn Thompson att Duchamp var en bedragare. Först på 50-talet sade han sig vare den som skickat in verket till utställningen. Baronessan var då död och Duchamps karriär stod och stampade. Artikelförfattarna menar att det var ett strategiskt drag av konstnären att införliva urinoaren på verklistan och till på köpet göra 17 repliker av den. Amelia Jones har en mer återhållsam hållning.
– Kanske stal han hennes idé, kanske inte. Den stora frågan enligt mig är varför Duchamp anses så viktig. Han är rättmätigt hyllad för att ha förändrat synen på vad konst är. Men han var inte ensam om det utan omgiven av andra viktiga personer, som baronessan. Hon förtjänar också äran.
Amelia Jones tar upp hennes konstverk ”God”, en bit av ett rör monterat som en skulptur på en träplatta, och menar att detta som individuellt objekt är ett minst lika radikalt konstverk som ”Fountain”. Det kan förstås finnas flera anledningar till att det inte fått samma status. Men Amelia Jones tror inte att ”Fountain” hade väckt samma uppmärksamhet om det visat sig att en kvinna skickat in det.
Kvinnlig irrationalitet
Här är även den amerikanska författaren Siri Hustvedt något intressant på spåren. I en artikel i The Guardian i mars 2019 listar hon en rad bevis för att det är baronessan som står bakom ”Fountain”. Hon menar att anledningen till att Duchamp fortfarande står som upphovsperson beror på att det funnits starka ekonomiska krafter som velat upprätthålla honom som guldgossen. Men hon tror också att det beror på föreställningarna om vem som kan vara en konstnärlig auktoritet och skriver om baronessan: ”hon var känslosam, utan kontroll – galen. Duchamp å andra sidan var torr, kvick, ett schackspelande geni med ett konceptuellt sinne, finkulturens hjälte”. Trots att baronessan gjorde sin första ready-made flera år innan Duchamp gjorde sin, kunde han väl ändå inte ha inspirerats av detta exempel på kvinnlig irrationalitet?
Amelia Jones går i samma tankespår.
– Min övergripande poäng i boken är att baronessan skrämde dessa radikaler och visade på begränsningarna i männens avant garde och särskilt inom dadaiströrelsen.
