Året är 1952. Forskare har förstått att det är DNA-molekylerna som rymmer arvsmassa, men ingen vet hur deras byggstenar ser ut. Då lyckas den brittiska kemisten Rosalind Franklin fånga DNA-molekylen på en röntgenbild – något som senare ska anses vara vetenskapshistoriens viktigaste foto. För den införstådda visar den att DNA-molekylen ser ut som en repstege som vrider sig runt sin egen axel. Senare ska den kallas för en dubbelspiral, eller en dubbelhelix, och idag får varje skolbarn lära sig att den innehåller ritningen för allt liv.
Men också att det är tre andra forskare – James Watson, Francis Crick och Maurice Wilkins – som tio år senare får dela på Nobelpriset för upptäckten av DNA:s struktur.
En bra historia
James Watson får se bilden – känd som ”Foto 51” – när han besöker Rosalind Franklins labb på King’s College i London, enligt honom själv utan den kvinnliga kemistens vetskap och tillåtelse. I sina memoarer skriver han att hon hade misslyckats med att förstå fotografiets innebörd, till skillnad från honom själv, som tappar hakan så fort bilden fastnar på hans näthinna.
När James Watson, Francis Crick och Maurice Wilkins senare firar i Stockholm i december 1962 är Rosalind Franklin död sedan fyra år tillbaka. Hon kan inte protestera mot att hennes namn saknas bland dem som knäckte gåtan bakom livets hemlighet.
Med tiden får hon dock upprättelse. Hon blir känd som kvinnan som lurades av sina manliga kollegor. Hennes liv blir till en pjäs med Nicole Kidman i huvudrollen och Foto 51 hamnar på brittiska mynt. Men även den nya berättelsen om henne är en förfalskning, enligt zoologiprofessorn Matthew Cobb.
– Bilden av henne som ett offer för de manliga kollegorna bygger på Watsons absurda påstående att Rosalind Franklin, en briljant kemist, inte skulle förstå sin egen data. Det är bara strunt, och Watson har själv erkänt det på en föreläsning 2016 som jag deltog i. Han hade hittat på allting för att få naturvetenskap att verka mer spännande och locka unga att söka sig dit, säger Matthew Cobbs och fortsätter:
– Verkligheten ligger långt från det som står i skolböckerna.
Sämre förutsättningar
Matthew Cobb säger att Rosalind Franklins dagboksanteckningar, samt en opublicerad Times-artikel från 1950-talet, visar att de fyra forskarna i själva verket erkände varandra som kollegor, som arbetade för att lösa samma gåta från varsin vinkel. När tidskriften Nature publicerade de tre artiklar som beskrev DNA-molekylen den 25 april 1953 i vad som räknas som ett genombrott i vetenskapshistorien var en av dem skriven av Rosalind Franklin. Först efter hennes död skrev en av vinnarna om historien och förminskade hennes insats. Samtidigt betyder det inte att hon deltog i arbetet på lika villkor.
– Hon hade aldrig ett fast jobb i hela sitt liv, till skillnad från de andra. Hon var heller inte del av ett forskningssammanhang på samma sätt, säger Matthew Cobbs.
Rosalind Franklin dog 1958, blott 37 år gammal. En ärftlig form av cancer tog hennes liv – en cancerform som idag kan förutses och behandlas tidigt, tack vare kunskapen om DNA.
