I april i år fyllde Märta Tikkanen 80 år, och för att uppmärksamma detta ger hennes förlag ut Århundradets kärlekssaga på nytt, med ett nyskrivet förord av serietecknaren och dramatikern Liv Strömquist. Boken publicerades för första gången 1978, samma år jag föddes, påpekar jag när vi träffas under bokmässan i Göteborg.

– Du ser vuxen ut trots allt. Det har runnit vatten under broarna, konstaterar Märta, och jag mumlar generat något ohörbart till svar.

Nu är det nästan 40 år sedan boken skrevs. Hur ser du på den idag?

– Den var absolut nödvändig att skriva, men när jag började med de här texterna hade jag ingen tanke på att någonsin läsa dem för någon. Jag skrev på nätterna, för mitt liv var ganska komplicerat, med fyra barn och ett passionerat förhållande mellan min man och mig (Henrik Tikkanen, finlandssvensk författare som dog 1984, red. anm.). Han hade en knepig bakgrund på många sätt. Bland annat hade han ett svårt alkoholproblem och det är inget som gör en alldeles lätt att leva tillsammans med. Många gånger funderade jag på hur i all världen jag skulle komma vidare, hur jag skulle orka och vad jag skulle ta mig till. Hur skulle jag kunna berätta om den här situationen och vad kunde jag utsätta mina barn för, det var den svåra frågan. Som vuxen får man stå sitt kast och man ansvarar för sitt liv, men barnen har inget val.

Vad fick dig då att ta beslutet att visa boken för någon annan?

– På den tiden bodde jag i Esbo, en förort till Helsingfors ganska nära Hanaholmens kulturcentrum. De ringde mig en dag och sade att de hade besök av 270 socialarbetare från Sverige som skulle få träffa en levande finsk författare, det vill säga Henrik Tikkanen, men han hade inte dykt upp och nu undrade de vart han höll hus. Hans hustru, det vill säga jag, svarade att hon inte hade sett honom på tre veckor, ”och det är jag tacksam över!” Då förstod de att han inte skulle komma dit i kväll, så de frågade mig istället. Jag åkte dit och tog texterna som skulle bli boken under armen. Jag tänkte att jag aldrig kan ge ut dem men att jag kan pröva hur de fungerar inför publik.

Hur gick det?

– De svenska besökarna var intresserade av hur det var att leva med Henrik Tikkanen som var så känd. ”Det vill jag helst inte prata om”, sade jag. ”Men jag har skrivit en text som jag kanske kan få läsa?” Så jag läste och läste. Efteråt frågade de när jag skulle ge ut den men jag sade ”inte att jag ger ut det här!” Men när jag sedan körde hem tänkte jag att jag måste fråga någon om manuset hade ett litterärt värde, för jag insåg så klart att det här kunde sälja ändå, så jag skickade det till mitt förlag i Sverige. De svarade tämligen direkt att det hade det visst och att de ville ge ut boken.

Jag tycker att det finns ett sexualpolitiskt värde i att synliggöra den här typen av relationer och de maktstrukturer som finns i familjer. Det tror jag är en av anledningarna till att boken haft så lång livslängd. Den talar till människor som kan relatera den till sina egna liv. Vad tänker du kring det?

– Det är precis det som har varit så fantastiskt med den här boken, att jag har fått väldigt många fina brev från olika håll. Vid ett tillfälle föreslog min förläggare i Sverige att vi skulle ge ut breven eftersom de var så oerhört fina, och då sade jag till henne att ”det vore väldigt bra men det kan vi inte göra”, eftersom de här människorna har skrivit till mig i förtroende. Många av dem var dessutom bara undertecknade med förnamn och saknade adress så det fanns ingen möjlighet att be om lov. Det hade varit roligt att ge ut breven eftersom de blev ett slags fortsättning på boken, men det var just det att problematiken är så väldigt allmän som gjorde att det inte gick, för det jag beskriver är fortfarande ett stort problem, inte minst i Finland.

Århundradets kärlekssaga är en diktroman. Varför valde du den formen när du skrev?

– Det bara blev så. Jag skrev ju för mig själv på nätterna och var tvungen att ”kasta” ner kvintessensen, det allra viktigaste. Det grundade sig nästan alltid på saker som inträffat samma dag, och där finns direkta repliker och citat, och texterna innehåller ord som är precis som de en gång yttrades, så det är alltså autentiskt liv, och det tror jag är en av orsakerna till att boken har fått sådan spridning och levt vidare. En annan omständighet är att det är en så pass enkel text. Det är ingen ”lyrik-lyrik” där man inte riktigt begriper vad det handlar om, eller högstämt och fint, utan det är rakt på. Det är vardag.

Men som Liv Strömquist skriver i sitt fina förord säger så finns det ju ändå hopp.

– Ja. Och så finns ju den där sista avdelningen i boken som jag för mig själv har kallat ”Till mödrar, systrar och döttrar”, den här sammanhållningen kvinnor emellan som har hjälpt så många som har haft det besvärligt i sina liv. Det finns en stark gemenskap som aldrig brister.

Hur viktig har sammanhållningen varit för dig?

– Enormt viktig. Jag har har själv väldigt fina väninnor som har följt mig genom livet. När det var som värst kom ett brev med orden: ”Jag utgår ifrån att du trots allt överlever.” Det var Åsa Moberg (svensk författare och journalist, red. anm.) som skrev det, och det finns med i boken. Bara att veta att det fanns någon som visste hur det var och som utgick från att jag skulle klara det var väldigt fint. Så det har väldigt stor betydelse att vi stöttar varandra.

Tror du att systerskapet har samma viktiga roll i dag?

– Ja men det tror jag. Kvinnor har förmågan och modet att kunna dela så väldigt mycket med varandra. Inte bara de underbara och trevliga utan även de svåra erfarenheterna. Det hjälper många gånger, det ger styrka och kraft att orka vidare. Och det gör vi, vi kvinnor.

Priser och utmärkelser i urval

1979 – Nordiska Kvinnors Litteraturpris

1999 – De Nios Vinterpris

2002 – Svenska Akademiens Finlandspris

2014 – Signe Ekblad-Eldhs pris

Bibliografi i urval

1972 – Ingenmansland

1975 – Män kan inte våldtas

1978 – Århundradets kärlekssaga

1981 – Mörkret som ger glädjen djup

1986 – Rödluvan

1992 – Arnaía kastad i havet

1996 – Personliga angelägenheter

2004 – Två

2010 – Emma & Uno. Visst var det kärlek