BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är här, i tystnaden, utsattheten och skambeläggandet som Ulla Nissens debutbok ”De kommer ändå inte tro mig” börjar. Och hon vet vad hon pratar om.
– Det finns en historia om sexuella övergrepp i familjen. Min dotter hade förträngt minnen av grova sexuella övergrepp under flera år. Och i samband med att det kom fram insåg jag att det finns överallt omkring oss, säger Ulla Nissen.
Mörkertalet är stort
Men berättelsen om Elsa är inte dotterns historia – utan en fiktiv variant om något som kan hända en helt vanlig tjej. Händelser där mörkertalet är stort.
– Enligt Brå anmäldes 3 000 våldtäkter mot barn mellan 0 och 17 år under 2016. Samtidigt uppgav 9 procent av alla kvinnor mellan 16 och 24 att de utsatts för sexualbrott. Men man vet att benägenheten att anmäla är större när övergreppet är våldsamt och gärningsmannen okänd. När det sker inom familjen eller inom vänskapskretsen väljer många att tiga, säger hon.
Det gör att skulden och skammen ofta hamnar hos offret. Ulla Nissens syfte med boken är att hjälpa till att öppna upp för samtal och lägga skulden där den hör hemma, hos gärningsmannen. Något som nästan varit ett mantra i den #metoo-våg som svept över Sverige och världen i höst.
– Det är en nästan kuslig timing med min bok – jag skrev den innan men den kom ut bara en vecka efter att rörelsen startade – och ämnena tangerar varandra. Men i #metoo handlar det ofta om att någon blir utnyttjad av en person hon står i beroendeställning till, så är det inte i min berättelse.
#Metoo har också fokuserat på själva händelsen, medan Ulla Nissen velat skildra det som händer efteråt, vilka följder ett sexuellt övergrepp får och hur det påverkar livet.
– Jag hade helt ärligt inte fullt ut förstått det innan jag fick se det på nära håll. Hur skulden och skammen blir till ett äckel över sig själv och gör att man mår extremt dåligt. Och när man inte pratar om det växer problemet sig stort tills det en dag kommer ut, på något sätt, någonstans.
I boken drabbas Elsa av ätstörningar, men i det verkliga livet finns många sätt att skada sig själv, menar hon. Och omgivningen står ofta där helt ovetande om vad det egentliga problemet är.
Vill nå ut till ungdomarna
Ulla Nissen har aldrig haft en tanke på att bli författare. Hon är uppvuxen i Granlo i Sundsvall och gjorde sedan sina studentår på Mittuniversitetets PR- och informationslinje. Numera har hon sitt hem i Täby norr om Stockholm. Det var där hon gick och funderade på vad hon skulle göra. Hon tyckte att hon hade en historia att berätta, men hon visste inte vad hon skulle göra med den.
– Sedan var det någon som sa: varför skriver du inte en bok? Och plötsligt kändes det som det bästa sättet att nå ut. Det är det jag vill göra, nå ut med information till ungdomarna om att det går att ta sig ur sådant här.
Så Ulla Nissen sade upp sig och började skriva. Fast hon jobbat med ord och information hela sitt liv var detta något helt nytt. Hon har tagit mycket hjälp och rådgivning genom hela processen, och hittat sitt eget sätt att jobba.
– Jag måste komma in i en skrivbubbla. Jag har skildrat så mycket panikångest och själväckel, så det går inte att dutta med det, jag måste försätta mig i en egen värld. Och när jag väl lyckats med det lever berättelsen sitt eget liv. Ofta blir det bättre än vad jag tänkt mig från början.
Skriver på uppföljaren
Medan debutboken lanseras, har Ulla Nissen skrivit på uppföljaren där vi ska få veta mer om hur händelsen följer Elsa i livet, samtidigt som hon slukas av den första kärleken. Planen är att bygga på böckerna med att vara ute i skolor och prata med ungdomar om rätten till sin egen kropp, att ett nej är ett nej och att sexuella övergrepp aldrig är okej.
– Det är många läsare som hört av sig och det är intressant att höra vad det är de fastnar för. Föräldrar vill veta när bokens föräldrar ska få veta vad som hänt Elsa. Och ungdomarna verkar fundera mest över hur Elsa mår och när hon ska anmäla det som hänt. Det som jag trodde skulle få dem att fastna, kärlekshistorien, verkar inte vara det som gör att de vill läsa vidare, säger Ulla Nissen.
