BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Även om allt kanske inte är så dokumentärt som det verkar, så är det jätteviktigt för mig att vi gör filmen ihop. Det är det som är feministisk porrfilm tycker jag, att processen sker på ett visst sätt, att alla är med på förutsättningarna i rummet. Skådisarna måste själva få bestämma vad de vill göra, och det måste pågå en ständig dialog så att alla känner sig trygga, säger Marit Östberg.
Hon har haft samma utgångspunkt sedan hon gjorde sin första porrfilm för drygt sju år sedan. En film som var en del av Dirty diaries, ett kortfilmspaket som fick mycket uppmärksamhet, kanske framförallt för att finansiären var Svenska filminstitutet. För Marit Östberg öppnade projektet en ny värld. Hon som tidigare varit skrivande journalist hittade ett nytt sätt att uttrycka sig. Dessutom hittade hon den queerfeministiska porren.
– När jag gjorde min första film var det som att mycket föll på plats. Jag hade precis som många feministiska aktivister alltid jobbat mot något, mot sexism till exempel, nu fick jag jobba för något. Jag upptäckte att göra porr för mig handlade om empowering, att bli stärkt. Porrskapandet blev en möjlighet att bygga upp något, en slags utopi. Det var väldigt helande, särskilt eftersom det också innebar en kollektiv process.
Men samtidigt är ju sexism oftast en del av porren, och något som porr i sig kan bidra till, ser du ingen motsättning i att själv göra porr då?
– Nej, jag ser det inte så. Men det handlar ju också om sammanhanget. I samband med Dirty diaries flyttade jag till Berlin, och där finns en helt annan sexpositiv community. I den feministiska queer-världen, som jag alltid har varit en del av, har också porren en plats här. Här gjordes den första queer-feministiska porrfilmen redan på 80-talet. Jag ser queerfeministisk porr som ett sätt att utveckla den feministiska kampen.
Hur då?
– Feministisk porr kan verka frigörande, den kan ta bort den skuld och skam som kvinnor fortfarande känner kring sin sexualitet. Genom att synliggöra sexualiteten och genom att skilda olika sexualiteter och olika kroppar blir vi istället stärkta. När jag såg min första queerfeministiska porrfilm kände jag hur skönt det var att äntligen kunna känna igen sig, att sådana som jag kunde ha sex och njuta utan skuld och skam. Att däremot belägga människor med skuld och skam är ett maktutövande. Kan vi få bort skammen och skulden vinner vi också makten över oss själva.
Bara för att en film är queer-feministisk, betyder det att kvinnor skildras på ett sätt där de inte objektifieras?
– Att en porrfilm är queerfeministisk handlar framförallt om produktionsvillkoren och processen. Som jag ser det behöver objektifiering heller inte nödvändigtvis vara ett problem. Ofta är det ju en ständig rörelse mellan att vara objekt och subjekt. Det kan ju också vara så att det är kvinnans begär att bli sedd som ett sexuellt objekt, att det är resultatet av en inspelning hon själv är väldigt nöjd med.
I betraktarens ögon kan det ju vara svårt att veta att det är hennes egen vilja, för tittaren förstärks bilden av kvinnan som objekt?
– Jo, det är sant. Men här spelar det också roll var vi befinner oss. Handlar det om mainstreamporr är risken större att det inte är hon själv som bestämt vilken roll hon ska ha, och att bilden av kvinnan som enbart objekt förstärks. Samtidigt tycker inte jag att man ska utgå från att skådespelarna i mainstreamporren lider.
Marit Östberg är väl medveten om att många inte håller med henne. Flera av de feministiska förebilder hon själv har haft är kvinnor som gjort till en av sina viktigaste uppgifter att arbeta mot porr. Och till viss del förstår Marit Östberg dem. Att det finns problem med mainstreamporren och med den bild som förmedlas av kvinnor och sexualitet håller hon med om, samtidigt tror hon på porr i sig.
– Debatten i Sverige blir ofta väl enkel. Jag har ett litet hopp om dialog. Att jag kan nå de feminister som gjort det till en kamp att bekämpa porren. Porr är inte lösningen på alla problem med sexism, men en liten nyckel till att ge kvinnor och hbtq-personer rättigheten till sin egen sexualitet.
När When we are together we can be everywhere nu visas i Stockholm tror inte Marit Östberg att den kommer att möta samma starka reaktioner som när Dirty diaries sändes. Men att den kommer att lämna något slags avtryck hoppas hon ändå.
– Jag hoppas att den kan bli en del av ett växande sammanhang, att den kan vara en del i den plattform av sexpositivitet som börjar byggas. Jag tror att det är en plattform som behövs, och jag tror absolut att den kan stärka den feministiska kampen, säger hon.
