När Stina Oscarson klev in som chef för Radioteatern 2011 gick som ett sus genom betongkolossen vid Gärdet. Den Stina Oscarson, hon som mer än någon annan stod för teaterns politiska radikalitet, och för en konstnärlig folkbildningsvision förankrat i klassisk socialdemokraktisk kultursyn. Nu skulle det hända något, något modigt och nytt.
Fast så gjorde det inte det, Oscarsons storhetstid som teatermakare låg nog redan då bakom henne, sjukdomen bet henne i hasorna och av hennes konstnärliga värv på just Radioteatern blev det inte så mycket mer än vackert skimrande visioner. Ändå kommer jag aldrig att glömma hennes ”linjetal” som de kallades, de stolpiga utfästelser för framtiden som de olika avdelningscheferna på Sveriges Radio levererade vid stora konferenser. Luddiga ord om värdegrunder och plattformar, tills Stina Oscarson ställde sig framför mikrofonen och berättade om hur det gick till när hon som barn bestämde sig för att förändra världen. Bestämde sig för att bygga en flotte och på den segla hela vägen från Västerbotten till USA:s president och övertyga honom om nödvändigheten med världsfred och ett omedelbart stopp för alla kärnvapen.
Inte så mycket för att hon var ett sött barn med stort patos, utan för att hon fortfarande utstrålade exakt samma övertygelse. Inte bara att det är nödvändigt att förändra världen, utan att det också är möjligt. Kanske inte med en hemmabygd flotte, men med teater.
Det som skedde där gav hopp åt en hel kulturvärld, det kändes som om Oscarson hade rätt, som att teatern faktiskt kunde förändra världen.
Stina Oscarson kom från Västerbotten till den stockholmska teatervärlden på det 1990-tal då nyliberala politiska vindar radikaliserat teatern igen och frigruppslivet vibrerade av nya viljor och idéer om vad scenkonsten ska vara. Och just Oscarson blev en härförare för den ibland i överkant präktiga politiskt korrekta strömning som också frodades och som man kunde sucka över då men sakna med nostalgiskt vemod i den värld vi fått idag. Ibland stod hennes vilja att åstadkomma något viktigt i vägen för det konstnärliga resultatet. Andra gånger fattade de varandras händer och det blev lysande teater.
Inte minst stod hon tillsammans med Lars Rudolfsson för en helt oerhörd epok i Orionteaterns historia, de år under 00-talet då de gemensamt chefade över frigruppen med den hisnande lokalen. Det som skedde där gav hopp åt en hel kulturvärld, det kändes som om Oscarson hade rätt, som att teatern faktiskt kunde förändra världen.
Sedan blev Oscarson än mer politisk, mer av en agitator än en konstnär, skrev manifest och samlade massorna till protester mot utarmningen av kulturpolitiken. Ännu senare bytte hon fot från vänster till höger men trots allt med samma brinnande övertygelse om att det gick att knuffa världen i en ny och bättre riktning.
Och trots att jag ser att hon var verksam även som dramatiker in i det sista och gjorde en scenisk bearbetning av Elin Anna Labbas bok ”Herrarna satte oss hit” för Uppsala stadsteater, är det inte inom teatern hon gjorde de stora intrycken under de senaste åren – det var i stället som debattör. En alldeles naturlig utveckling av en scenkonstnär som alltid satt syftet före konsten i sig, och aldrig någonsin väjt för att med klar stämma påstå något om samhället och hur det borde vara.
