Alldeles nyss var det Fredrik Virtanen som sökte upprättelse och om inte annat fick en hel kultur- och medievärld att stanna upp och prata om hans bok. Nu är det Katarina Frostensons tur. Den uppburna poeten vars rykte och namn dragits med ned i smutsen när hennes make blev epicentrum för stormen mot Svenska Akademien. Blekt ansikte mellan hårgardiner på snabbtagna tidningsbilder och så hennes tystnad, hennes vägran att kliva fram och förklara sig. Vem var hon i berättelsen? Offret? Häxan? Själv ett troll liksom sin make?

Viss sensationslysten nyfikenhet är svår att hålla ifrån sig när hon nu publicerar boken där hon ska berätta om det som skedde hösten 2017 och våren 2018. Eller, i alla fall vilja att få svar. Vad ligger bakom henne obrottsliga lojalitet med den Jean-Claude Arnault som senare dömdes i både tingsrätt och hovrätt för våldtäkt? Ett brott begånget under just det förhållanden som gjorde att det längs slingriga vägar blev en angelägenhet för Svenska Akademien. Med den kulturförening Forum, generöst stöttad av Akademiens fonder som bas för att manipulera unga sårbara kvinnor med litterära ambitioner in i destruktiva sexuella situation med övergrepp och tvång som inslag.

”K” ger inga sådana svar. Möjligen förnekelse. Ett så ihärdigt blundande från Frostensons sida för att hennes älskade man skulle kunna begå några sådana handlingar att inte ens brottens själva yttre konturer sipprat igenom till hennes medvetande.

”K” är en essäistisk dagbok över dagar i landsflykt. Lärt och levande berättat om dagar i Paris och Stockholm, om att vara jagad och förkastad av just de som förr har vördat och hyllat. Bitterheten en ständig följeslagare, men också en sorts häpen indignation. Hur kunde det bli så här? Det måste röra sig om avundsjuka, hämndlystnad från de missunnsamma och ett sippt och snålt svenskt kulturklimat där allt som andas sex ska fördömas.

Det gör mig lite häpen. Det är lätt att begripa ett den som attackeras med sådan kraft som paret Frostenson-Arnault försvarar sig med hull och hår, men att inte alls ta i skuldfrågan? Ens vidröra den med tång? Frostenson benämner sin makes handlingar lätt i förbifarten som kanske ”amoraliska”, det är allt. Kvinnor som anklagar honom däremot, de kallas bittra, misslyckade, småsinta, sippa, intrigerande ... ja allt sådant som kvinnor som anklagar män för sexuella övergrepp kallats i alla tider. Alla de epitet som ska skambelägga offret, skrämma henne till tystnad.

Inte med ett enda ord lyfter Katarina Frostenson frågan om ifall det möjligen kan vara så att kvinnors kollektiva röst om övergrepp som höjdes under #metoo har någon relevans. Inte ens för att påstå att det inte har det. Hon ställer sig långt över sådant, känns det som.

Så varför skrev hon då ens denna bok? Med diktsamlingen ”Sju grenar” som gavs ut mitt under brinnande kris fick hon redan en bekräftelse på att den svenska kulturvärlden fortfarande hyser den djupaste respekt för henne som poet och som författare. Med ”K” lyckas hon snarare befästa bilden av bortvänd drottning i ett elfenbenstorn. Så nej, det är inte det vittnesmål som kommer att få opinionens vindar att vända men så finns heller inget som Frostenson säger sig avsky så som just opinionen. Människomassan. Mediekören. Men om hon nu skytt den allmänna meningens varma omfamning, velat odla sina ord i enskildhet, varför då denna upptagenhet av andras omdömen, gamla komplimanger och forna storheters upphöjelser som hon kramar som amuletter när mediedrevet går?

Ingen är entydig, inte heller Katarina Frostenson och när hon rasar som en sårad Strindberg blottas också något djupt mänskligt som ändå väcker min sympati. Tillsammans med det sökande bland litterära förebilder efter en väg ut ur förtvivlan, via skrivandet, får ändå ”K” en kvalitet bortom det snaskiga.