Mamman som fattat beslutet och som är ivrig att få husförsäljningen överstökad. Pappan som vill sörja tillsammans och som känner rädsla inför att bli kvarlämnad i det stora huset. Däremellan dottern som tagit fram kameran för att fånga den tid som håller på att ta slut. På ett avskalat sätt får vi möta dem och deras känslor i dokumentärfilmaren Karin Ekbergs debut Att skiljas.

– Trots att jag vetat att mina föräldrar inte alltid har haft det bra trodde jag nog ändå att mitt föräldrahem skulle finnas kvar för evigt. Helt plötsligt kändes det viktigt att dokumentera det innan det var för sent och därför ställde jag upp kameran.

Karin Ekberg berättar om hur snabbt allting gick. Hennes mamma köpte en ny lägenhet och snart skulle huset säljas. Varje gång hon åkte dit hade möbler flyttats, tavlor hängde snett och kartonger från vinden dragits fram.

– Det var som att familjehistoriens alla lager kom ut i ljuset.

Filmade i exakt ett år

Filmkameran blev snart ett naturligt inslag i föräldrarnas arbete med att bryta upp det långa gemensamma livet. Karin Ekberg filmade under exakt ett år och vid de första klippningarna stod det klart att materialet kunde bli en dokumentärfilm.

– Att skiljas visar skärningspunkten mellan det som är oerhört personligt och det som är allmängiltigt. Våra relationer och motgångar formar oss som individer och därför har vi också ett behov av att prata om dem, säger Karin Ekberg som bland annat studerat konst och varit journalist innan hon blev dokumentärfilmare.

I filmen beskriver din pappa hur förhållandet varit känslokallt under många år. Varför tror du de väntade så länge med att skilja sig?

– Det finns inget enkelt svar på den frågan och i filmen ger de olika anledningar till varför det inte skett tidigare. En del av förklaringen tror jag ligger i att de båda kommer från ”halva” familjer och har haft en önskan om att få landa i en hel familj. En annan orsak kan vara att de förlorade ett spädbarn innan de fick mig och att de inte ville mista det gemensamma minnet av det som skett.

Hur var det att höra din pappa berätta om bristen på intimitet och att uppleva din mammas iver över att gå vidare?

– Jag tycker mest att det var intressant, jag var nyfiken på hur de skulle klara skilsmässan rent praktiskt och ville prata med dem om alla de saker som hänt som vi knappt har talat med varandra om. Visst var det smärtsamt att höra hur ensamma de varit under villans gemensamma tak, men jag fick också följa hur de blommade upp efter skilsmässan var avklarad. Det var häftigt.

Filmen, som mitt i det mörka även är stundtals rolig, slutar hoppfullt. Var det viktigt för dig det blev ett lyckligt slut?

– Nej, inte direkt lyckligt, men det var viktigt att det skulle finnas hopp. Hade det inte fallit sig som det gjorde hade jag kanske fått filma längre. För mig handlar det väldigt mycket om att de hittar sig själva och det är den utvecklingen jag vill skildra.