Ehrenreich var en av de första utländska författare som Leopard knöt till sig. Redan någon månad efter att vi startat Leopard läste jag en artikel av Mikael Löfgren i Dagens Nyheter om en bok som hon just givit ut i Amerika. Hon hade wallraffat som servitris, städare och sjukvårdsbiträde för att ta reda på hur någon kunde klara sig på de usla löner som de fick. Det svar hon fick var enkelt: Det gick inte, det behövdes två jobb. Löfgren skrev:
”Ehrenreich är en briljant stilist, vars ironier blixtlikt lyser upp avgrunderna i det amerikanska klassamhället. Hon ser inte bara. Skrivandet engagerar hela kroppen, från minnet av de ömmande fötterna till utslagen i ansiktet.”
Så fort jag läst artikeln kastade jag mig på telefonen, ringde den litterära agenten och köpte boken utan att ha läst den. Det var precis den sortens litteratur det nystartade förlaget skulle ägna sig åt. ”Nickel and Dimed. On (not) getting by in America” var ett lysande reportage, och samtidigt fyllt av empati och solidaritet med dem hon skildrade.
Själv från arbetarklass
Barbara själv kom från arbetarklassbakgrund. Hennes pappa gruvarbetare, likaså hennes farfar och morfar, farbröder och morbröder. I ”Nickel and Dimed” skrev hon:
”För mig var ett arbete där man fick sitta vid ett skrivbord hela dagarna inte bara ett privilegium utan därtill en plikt: något jag var skyldig alla de där människorna i mitt liv, levande eller döda, som hade haft så mycket mer att säga än någon fick tillfälle att höra.”
Efter sitt arbete med boken, som på svenska fick titeln ”Barskrapad”, sa hon:
”Att göra ’Barskrapad’ förändrade mig. Jag småpratar med varenda dörrvakt och städerska och kypare och bud, vi har ett gemensamt språk. Och jag ger rikligt med dricks, verkligen rikligt, som en bidragsberoende mamma, som just vunnit på Lotto.”
När boken gavs ut i Sverige bjöd vi in Barbara. Det var med viss bävan som vi hyrde den största lokalen i ABF-huset i Stockholm. Boken handlade ju ändå om förhållandena i USA, var det verkligen någon som skulle bry sig här? Tänk om hon bara skulle stå och tala för de närmast sörjande!
Alla våra farhågor kom på skam. Vi fyllde Z-salen till sista plats och många fick besviket vända i dörren.
Lika bitsk som alltid
Egentligen var det inte så konstigt. Det var inte ett amerikanskt problem, samma sak hände här hemma. De nyliberala ekonomerna mässade om att även i Sverige var den enda lösningen på arbetslösheten att kraftigt sänka lönerna på de jobb som stod till buds och samtidigt skära ned på a-kassan. Det gällde särskilt de unga. Och bara några år senare marscherade Fredrik Reinfeldts ”nya arbetarparti” in på scenen och försökte genomföra det i praktiken.
Ehrenreichs turné blev en succé och likaså bokförsäljningen. Vi tvekade aldrig att fortsätta översätta henne. Leopard gav ut böcker som ”Körd” (om hur hopplöst det var att söka nytt jobb när man hunnit fylla 50), ”Att lura åldrandet” (om hur vi förnekar meningen med livet genom att träna oss utmattade och äta smaklösa dieter i ett fåfängt försök att förlänga det – men också en genomgång av de senaste rönen inom cellbiologin, hon hade nämligen doktorerat i just det ämnet) och ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Den boken hade hon fått idén till när hon fick cancer och personer runtomkring henne sa: ”Se det positivt och ta det som en gåva.” Hennes svar var lika bitskt som alltid:
”Jag kan nu avslöja att bröstcancern inte gjorde mig vackrare eller starkare, kvinnligare eller mer andlig. Vad den gav mig, om man vill kalla det för en gåva, var ett mycket personligt möte med en ideologisk kraft i den amerikanska kulturen som jag inte hade varit medveten om tidigare – en kraft som uppmanar oss att förneka verkligheten, glatt underkasta oss ett sorgligt öde och inte skylla det på någon annan än oss själva.”
Thanksgiving i Stockholm
I mitt exemplar av ”Barskrapad” skrev Barbara ”Med hopp om en vänskap, som kommer att fortsätta”. Och så blev det. När hennes agent inte ville att hon skulle komma till Sverige vid utgivningen av ”Gilla läget” därför att det sammanföll med Thanksgiving, så lovade vi att ordna ett traditionellt firande. Vi beställde en fylld kalkon från Lulles i Söderhallarna med fyllning och såser och bakade till och med en pumpkin pie. Det blev en oförglömlig middag.
Inte minst blev Barbara Ehrenreich god vän med sin redaktör Pelle Axelson. De kände igen sig själva i den andre. Båda hade gjort en klassresa men behållit sin grundläggande solidaritet med klassen de lämnat. Om det finns en fortsättning däruppe är jag övertygad om att de slagit ihop sina påsar och är fullt sysselsatta med att organisera änglarna i kamp för bättre förhållande och rätten att sprida kunskap och ljus till oss här nere i mörkret.
