BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hennes bok ”Kata Dalström – Agitatorn som gick sin egen väg” släpps den 21 augusti. Den skildrar Kata Dalströms liv från uppväxten i en högborgerlig familj under 1800-talets sista decennier fram till hennes död 1923, två år efter att första valet med allmän och lika rösträtt genomförts i Sverige.

– I dag talas det mycket om 1917 och hungerupproren. Den allmänna och lika rösträtten fyller snart hundra år. Under denna tid står verkligen kampen om makten på dagordningen. Det handlar om rätten att organisera sig, yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. En tid som på alla sätt hänger ihop med den tid vi lever i i dag, säger Gunnela Björk.

Först liberal

Kata Dalström inledde sitt politiska engagemang i Stockholms liberala kretsar på 1880-talet. Bara det sågs som opassande för en kvinna med hennes bakgrund. Och det dröjde inte länge innan hon blev ännu mer opassande. Hon drev allt längre till vänster och som övertygad socialist gick hon in i det fem år gamla Socialdemokratiska arbetarepartiet 1893.   

– Det som gör Kata Dalström unik är att hon är en av ganska få överklasskvinnor som bryter med sin klassbakgrund och ger sig in i Socialdemokratin. Det är fler män som gör det, bland kvinnor är det mer ovanligt och hon är rätt ensam i sitt slag under denna tid.

Kata Dalström gjorde sig snabbt ett namn som en stridbar aktivist och agitator. Hon reste intensivt över hela Sverige och talade för Socialdemokratins sak. Klassklyftor, arbetsvillkor, organisering, religionsfrihet – alla viktiga frågor för den tidiga arbetarrörelsen strålade samman i en enda: den om allmän och lika rösträtt. Det var så makten skulle erövras och samhället socialiseras, steg för steg genom parlamentarismen.

Endast män med viss inkomst hade rösträtt men trots att Kata Dalström var för kvinnors rätt att rösta argumenterade hon emot den vid den här tiden. Det var i linje med Socialdemokraternas strategi. Frågan var explosiv och partiet oroades av att allt för långtgående krav skulle vara kontraproduktiva. Därför valde man att bara kräva rösträtt för män oavsett inkomst.

– Kata Dalström såg klasskampen som det absolut viktigaste och hon var tveksam till allt som kunde försvåra för den och partiet. Hon tyckte att kvinnofrågor trots allt var underordnade – om klasskampen blir framgångsrik kommer det att gagna kvinnokampen. Å andra sidan var hon hela tiden väldigt klar och tydlig med att det fanns starka strukturer som hindrade kvinnor från att delta i den politiska kampen.

Sprängde strukturer

Själv sprängde Kata Dalström alla strukturer. De ständiga agitationsresorna gjorde att hon i perioder bara sporadiskt träffade sin man och deras sex barn. Hon hade tillfälliga romanser och var otrogen. Maken Gustaf var en misslyckad affärsman och Kata Dalström blev indirekt familjeförsörjare genom pengar hon ärvt av sina föräldrar.

1900 valdes hon in i Socialdemokraternas mäktiga Verkställande utskott, VU, och blev därmed den första svenska kvinna någonsin att nå en politisk ­topposition. Hon var ledamot fram till 1905 och hon tvekade inte att ta strid med Hjalmar Branting och de andra männen i VU men partihögkvarteret var inte Kata Dalströms naturliga miljö.

– Hon tog gärna debatt och diskussioner. Däremot var hon i mångt och mycket en handlingsmänniska, ingen sammanträdesmänniska. Hon fick nyttiga erfarenheter men trivdes bäst gjorde hon när hon var på resande fot.

Dog desillusionerad

Under första världskriget ökade spänningarna inom Socialdemokraterna och frågorna om antimilitarismen och internationalism ställdes på sin spets. Socialdemokratiska ungdomsförbundet menade att moderpartiet gått emot stadgarna eftersom dess riksdagsgrupp röstat för ökade anslag till försvaret. 1917 var splittringen ett faktum och Kata Dalström anslöt sig till det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti som senare skulle komma att bli vad som i dag är Vänsterpartiet.

Sina sista år i livet kallade hon sig kommunist och liksom stora delar av Europas arbetarrörelse var hon hoppfull efter ryska revolutionen. När hon dog 1923 var hon dock djupt besviken över den kommunistiska internationalen som krävde att kommunistpartier i alla länder skulle underkasta sig Moskva.   

– Jag tycker att hon är så unik och viktig i den unga arbetarrörelsen att jag tycker hon förtjänar en mycket mer framträdande plats i svensk historia. Jag tror att det handlar om svårigheterna att placera henne i något fack. Hon är inte tillräckligt bra feminist, hon är en socialdemokrat som lämnar partiet och en kommunist som är kritisk till utvecklingen i den kommunistiska ­rörelsen. Många har nog haft svårt att ta henne till sig helhjärtat.

Tre saker som formade Kata Dalström

1. Tonårsförälskelsen i August Syl

I tonåren förälskade sig Kata Dalström i den tjugotreåriga kanalarbetaren August Syl. När romansen uppdagades fick han sparken och vräktes från sin bostad. Kata Dalström själv tvingades av sina föräldrar att lämna hemmet i västmanländska Bångbro och resa till Stockholm.

– Hon tillskrev själv den smärtsamma erfarenheten stor betydelse och jag tror att det var så. Det blev så tydligt för henne hur klassamhället gjorde skillnad på folk, säger Gunnela Björk.

2. Somrarna på Furusund

Kata Dalström hade hela livet en andlig tro och blev med tiden buddhist. Trots att hon var en hård kritiker av statskyrkan såg hon religion som en privatsak och inget som stod i konflikt med socialismen. Familjen Dalström tillbringade somrarna på Furusund i skärgården där de andliga diskussionerna gick heta, bland annat tillsammans med August Strindberg.

– Hon utvecklade sina intressen för andliga -frågor som sedan följde henne genom livet.

3. Tolfterna

I början på 1890-talet ingick- Kata Dalström i ett sällskap- kallat ”Tolfterna” som -arrangerade samkväm mellan- kvinnor från olika samhällsklasser i Stockholm.

– Där mötte hon i mogen ålder kloka politiskt medvetna kvinnor i arbetarklassen som vittnade om bildningstörst, orättvisor och vikten av organisation.

Till initiativtagarna hörde flera av den borgerligt liberala eller radikala kvinnorörelsens pionjärer, som Ellen Key, Anna Lind-hagen, Lydia Wahlström, Kerstin -Hesselgren och Anna Whitlock.