BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag använder klick-metoden, det vill säga belönar med godis samtidigt som djuret får höra ett klick om det har gjort som jag har velat. Framför allt inom hästvärlden är det en metod som bemöts med motstånd. Men mina hästar får godis och något ska de väl ha, eftersom jag tycker att det är direkt oartigt att sätta sig på deras ryggar utan att ge något.

Rida barbacka utan grimma

En annan inte helt vanlig vana är att rida barbacka utan grimma eller betsel för att tvinga hästen att lyda via tryck i munnen. Lipizzanervallacken Pluto styrs endast genom en rem löst om halsen. Att rida utan sadel och stigbyglar försvårar utövandet av en av Pamelas favoritsysselsättningar, den att skjuta med pil och båge i full galopp.

– Det gäller att sitta så balanserat att kroppen är tillräckligt still på hästryggen så att det går att spänna bågen och släppa iväg pilen. Annars skakar och hoppar det så mycket att det är omöjligt att få iväg pilen. Jag sköt bort många pilar i början men efter två års träning har jag fått fason på det.

Fin stamtavla

Pluto har fin stamtavla ända från den hingst av ren spansk härkomst som föddes på det danska kungliga stuteriet i Fredriksborg 1765 och hans farfars far uppträdde på Spanska ridskolan i Wien.

– Pluto är både vänlig och intelligent. Eftersom jag inte använder stigbyglar hjälper han mig att sitta upp genom att böja ner halsen så att jag kan ta tag i den när jag hivar mig upp på hans rygg. Han plockar också upp efter mig med munnen om jag till exempel tappar en vante under ritt. Vi tävlar aldrig, eftersom då måste man pressa honom mer än vad jag vill. Det handlar om ovillkorlig kärlek till hästen för min del.

Andra djur som hon tränar med klick-metoden är getterna Bill och Bull. De ska bli vad hon kallar för bruksgetter.

– De ska dra små kärror med ved eller packning när de får följa med på långturer med hästarna. Jag räknar med att det ska ta ungefär två år att träna upp dem.

Flyttade från Stockholm

Pamela Reinhold och hennes man flyttade från Stockholm och bor i Spikhyttan på sommaren och i Pershyttan resten av året. Efter över 30 år i Stockholm fick det vara nog.

– Vi letade brett efter ett ställe inom två timmars körning från Stockholm och det blev i hjärtat av Bergslagen. Senare har det visat sig att jag har fullt av förfäder i trakten av Hällefors, Grythyttan och Spjutsjöfallet. Min farfars farfar var till exempel delägare i hyttan i Spikhyttan utan att jag hade någon aning om det innan jag kom hit. 

Hon blev förälskad i torpet i Spikhyttan vid första ögonkastet. Nu några år senare har hon komponerat en egen folkdräkt eftersom det inte fanns någon innan.

– Spikhyttedräkten, som jag kallar den, är en hyllning till den skogsfinnesläkt som det visade sig att jag hade här i trakten. Jag är oerhört stolt över dem och dräkten består av jacka, blus, liv, förkläde och kjol. Skinnförklädet är till vardags medan det till fest byts ut mot ett vitt. 

Bort från miljonstorstaden

Att byta tillvaron från miljonstorstaden till skogsbygder i Bergslagen ligger i linje med hennes filosofi.

–Vi måste skapa ett hållbart samhälle. Cafélattelivet i storstaden är absurt. Jag tror på småskalighet och decentralisering. Man kan säga att jag har gjort slut med det moderna samhället, säger Pamela Reinhold.