– Vad vi har arbetat med i före­ställningen är att hitta sätt att utföra och representera språket Polaris funktion, dess effekt samt de rum språket historiskt har talats i. I föreställningen ser vi språket som ett verktyg att säkert kunna uttrycka queer glädje, queer intimitet och queer njutning i offentligheten.

Vad gjorde dig fascinerad av fenomenet?

– Intresset för Polari kom av en personlig längtan ­efter ­queera­­, intima och säkra sammanhang. Samt en längtan av att skapa verk för scenen där publiken uppmuntras att känslo­mässigt reagera på upp­levelsen mer än att intellektuellt analysera. Det har att göra med det faktum att samhället och dess värderingar förskjuts längre och längre högerut och även om konsten inte ska ersätta ­politiken så kanske den ska göra det den kan? 

Vad menas med uttrycket ”speaking sex”?

– Uttrycket ”speaking sex” har jag lånat av Anh Vo; en vietnamesisk koreograf, dansare och teoretiker baserad i New York. Hen skapar danser och skriver om pornografi och queera relationer, om varande och form, om identitet och abstraktion, om historia och dess koloniala verklighet. I blogginlägget ”Speaking Sex” filosoferar hen om skillnaden mellan att tala OM sex och att tala sex. Frågan triggar mig. Jag beskriver min praktik som att jag vill skapa samband mellan det poetiska och det politiska språket och den poetiska och politiska kroppen. Så ”speaking sex” är för mig mer en öppen fråga om ett förhållningssätt till språk och rörelsematerial och hur en skapar dans, koreografi och konst som utför hellre än talar om. Polaris vokabulär består till stor del av olika uttryck för kroppsdelar och sexuella akter. Så på ett sätt är det ett språk som talar sex.