Regi: Roar Uthaug
Medverkande: Kristoffer Joner, Thomas Bo Larsen, Fridtjov Såheim, Ane Dahl Torp.
”Jag kommer aldrig att få slut på katastrofer”, sade Irwin Allen, regissören bakom några av 1970-talets största katastroffilmer. ”Plocka upp en dagstidning – vilket är min bästa källa för krishistorier – och du hittar 10–15 stycken varje dag. Människor följer efter brandbilar och flockas vid bilkrascher. De älskar tragedier. Ju större tragedi, desto större publik.”
Mottot verkar ha fungerat för Roar Uthaug, regissören bakom Skandinaviens första katastroffilm, The Wave. Filmen, som kom att bli Norges Oscarsbidrag, inleds med arkivbilder från olyckor i Lodalen 1905 och 1936, och Tafjord 1934, som sammanlagt bragt 169 människor om livet. Vi får också veta att det i Norge finns 300 ostabila fjällområden. Den dokumentära känslan är bara en av alla medvetna lekar med genrekonventionerna.
Sedan får vi träffa den kärnfamilj vi ska bry oss om, även om det modernt nog är mamman som ligger under vasken med en skiftnyckel. Därmed har också den oberäkneliga filmskurken introducerats, nämligen rinnande vatten. Maken Kristian är geolog och anar en kommande tsunami, men ingen tror honom förstås. Dessutom har han en dålig relation till sin truliga tonårsson komplett med rufsigt hår, skateboard, kortärmat utanpå långärmat, och ryggsäcken på bara ena axeln. Men pappans försök att närma sig avbryts av de vackra, svarta vågorna som krossar fjordidyllen. Inspelningen var förhoppningsvis säkrare än Noas Ark (1928) då tre statister drunknade.
Vad kan förklara katastroffilmens perioder av hög- och lågvatten? Publiken kastade sig över Irwin Allens filmer som The Poseidon Adventure (1972) och The Towering Inferno (1974), men bara några år senare dog genren ut. ”Det är inte fashionabelt att gå på katastroffilmer nu”, sade Allen till New York Times 1979. ”Vi går på bio för att fly. Det finns så mycket elände i dag att katastroffilm inte längre erbjuder flykt.”
”Master of disaster”, som Allen kallades, lyckades aldrig knäcka koden igen, men förmodligen var hans förbittrade analys rätt: Snarare än att dras till igenkännbart elände tycks publiken vilja fly tryggheten. Verklighetens kriser och pessimism punkterade 1970-talets våg av katastroffilm. Medan andra halvan av 1990-talet var nästan hysteriskt optimistiskt i sin allt större it-bubbla, samtidigt som det spottade ur sig förödelsefilm, med titlar som Twister (1996), Titanic (1997), Volcano (1997), Dante’s peak (1997), Deep Impact (1998), Armageddon (1998) och Godzilla (1998). Kanske styrker allt detta också tesen som Slavoj Žižek och andra framfört, nämligen att Hollywood blickade framåt, och fantiserade om ett 9/11.
Verkligheten imiterade också våra drömmar på fler sätt. Ett typiskt grepp i katastroffilm är att vi får följa vanliga arbetare, och efter 9/11 var det just de vardagshjältar som var först på plats – ambulanspersonal, brandmän, poliser, soldater – som hyllades. Till president valdes dessutom vad som uppfattades som en vanlig kille, George W. Bush. Verkligheten tog vid och genren löstes åter upp.
Katastroffilm måste alltså förstås utifrån sitt sammanhang. Susan Sontag skriver: ”Psykologiskt skiljer sig fantasin om förödelse inte så mycket från en tid till en annan. Det gör den däremot i politiskt och moraliskt hänseende.” 1950-talets science fiction om hur USA med teknologi och militär avstyrde rymdinvasioner skapades och förstods i kalla krigets kontext, precis som dagens serietidningsfilmer andas av kriget mot terrorn.
Men varför görs inte fler filmer med klimatkrisen som fond? Dagens 3D-teknik skulle kunna framkalla hisnande digitala apokalypser. En förklaring skulle kunna vara att det är svårare att se naturen som en ondskefull motpart till filmens hjältar. Naturen är viljelös och i viss mån omöjlig att besegra, och moraliskt komplexa filmer säljer inte lika många biljetter.
Samtidigt brukar detta kringgås genom att själviska, ondsinta människor sätter käppar i hjulet för huvudpersonerna, för att slutligen sugas, ätas, eller brinna upp – till publikens glädje. Massförstörelse är egentligen dramatiskt tacksam, då den tvingar människor att lätta på artigheten och visa, om inte sina sanna jag, så åtminstone överdrivna versioner av sig själva.
Dessutom är giriga storföretagare tacksamt skurkmaterial. Om jordens vattennivå dessutom stiger så kan ett påföljande resurskrig uppstå – något som den bespottade Waterworld (1995) tog fasta på – vilket ger oändliga dramatiska möjligheter.
Men alla lyckade sentida exempel – The Impossible (2012), Melancholia (2013), World War Z (2013) och Noah (2014) – har i olika mån frångått konventionerna. Katastroffilmsgenren hålls i dag snarare vid liv av det ironiska bolaget Syfy, med titlar som Sharktopus vs. Whalewolf och Sharknado 3, som enligt huvudrollsinnehavaren David Hasselhoff är ”den sämsta film du någonsin sett.”
Och om tesen att Hollywood ser längre än oss andra stämmer, har de hittills bara förutsett ekonomiska och sociala kriser. Den globala uppvärmningen har de ännu inte börjat oroa sig för, vilket i sin tur är oroande.
Svårigheten att dramatisera ett sådant långsamt men ovillkorligt händelseförlopp illustrerades kanske bäst i ett Family Guy-inslag om Speed 3: Glacier of Doom, en fiktiv uppföljare till Speed, där Keanu Reeves ropar: ”Om den här glaciären åker långsammare än en kilometer per år så exploderar den!”, varpå Sandra Bullock svarar: ”Berätta något jag inte vet!”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
