När jag tittade i Svensk Bokhandels stora katalog såg bilderbokshösten lovande ut. Sverige har sedan årtionden några av världens bästa bilderboksförfattare, skickliga förlag som väljer utländska stjärnor med fingertoppskänsla och flera av dem hade nya titlar på lager. Men när hösten nu närmar sig upploppet och det mesta har publicerats känner jag viss besvikelse. Här finns visserligen ett par habila böcker, men nästan ingen titel skapar den där speciella magin som uppstår när barnperspektivet skruvar till verkligheten. Ta Almapristagaren Kitty Crowthers senaste, ”Jack & Jim”. Det är en berättelse om en koltrast som flyttar in hos sin kompis fiskmåsen där han blir retad för att han inte har vita fjädrar. Men så visar det sig att koltrasten kan läsa till skillnad från fiskmåsarna och efterhand vinner han invånarnas hjärtan genom godnattsagor. En välmenande fabel såklart, men ack så platt och tillrättalagd. Dessutom är den ovanligt tråkigt skriven av den annars så språkvirtuosa författaren.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Roligt för vem?
Likaså är Anna Höglunds och Barbro Lindgrens pekbokstolkning ”Titta Hamlet!” en märklig historia. Boken lät kanske rolig på idéstadiet men när jag bläddrar igenom den förstår jag inte vem som ska roas – jag eller min son? Ingen alls, visar det sig. Ytterligare en bok som varit en riktig besvikelse är Jonna Björnstjernas senaste, ”Sagan om den underbara familjen Kanin och Farbror Elände”. Björnstjerna har under de senaste åren stått för några av de mest uppfriskande bilderböckerna på svenska, i form av skräckhistorier. Och då menar jag inte gulliga små berättelser om spöken som har magknip utan verkligt läskiga grejer. Barn som kidnappas av troll och familjer som hemsöks av vålnader; historier som för mina tankar till de gamla struwwelpeterianerna (se Hoffmans ”Pelle Snusk”). Men i hennes senaste bok börjar konceptet gå på tomgång och det tidigare så fyndiga språket saknar lyster. Överlag tycker jag att detta är det stora problemet med höstens skörd – det är som om texterna inte har bearbetats tillräckligt mycket.
Slut på gnället
Här skulle jag kunna fortsätta min litania över böckerna som inte uppfyllt mina förväntningar. Som Eva Lindströms senaste och Wulf Erlbruchs nya. Men eftersom det är tråkigt att vara en gnällspik väljer jag i stället att lista ett par ljusglimtar i mörkret.
1. Dumma teckning!
Johanna Thydell & Emma Adbåge
Hösten har bjudit på en enda riktig fullträff: ”Dumma teckning!”. Johanna Thydell har ända sedan bilderboksdebuten ”Det är en gris på dagis” (2012) utmärkt sig som en av de vassaste författarna på området och i ”Dumma teckning!”, som Augustnominerats, skriver hon bättre än någonsin. Den handlar om lilla Mint som vill rita lika fint som sin storebror. Men när storebror sätter handen som ett staket runt sin teckning sinar inspirationen. Katten hoppar upp på bordet och en vas välter över pappret, Mint sliter sönder det i vredesmod. När jag läser boken kluckar både jag och min son av skratt, särskilt vid tabubrottet då Mint vrålar ”JÄVLA TECKNING”. Detta känns som en särskilt angelägen bok då den behandlar barns aggressivitet. Ett allt mer tabubelagt ämne i en tid då ungar mest förväntas tindra med ögonen och leka snällt medan deras stressade föräldrar försöker få ihop livspusslet.
2. Odd är ett ägg
Lisa Aisato
Höstens på förhand mest hajpade bilderbok av den norska illustratören Lisa Aisato lever inte riktigt upp till förväntningarna. Men här finns ändå ett överdåd av uppfinningsrikedom som gör att i alla fall jag blir tillfredsställd. Boken handlar om den sköra och hjulbenta lilla Odd, som aldrig vågar delta i några lekar eftersom hans huvud är ett ägg. Inte ens skogen vågar han gå i eftersom kottar kan falla ner. Men så träffar han Gun, en rund liten flicka i bi-dräkt som inte är rädd för att tumla ner från höga höjder. Aisatos överdekorativa målarstil ligger farligt nära kitschen och hennes bilder med bläck och olja på bomullsduk blir emellanåt alldeles för mycket. Men när hon är som bäst lyckas hon på ett lustfyllt sätt bearbeta klichéer rörande skörhetsproblematik. Att Odds huvud är ett ägg – vilket min fyraåring tyckte var lite läskigt – och att hans hönsmamma verkligen är en höna fungerar fint i Aisatos allt annat än subtila berättande.
3. Ingen tycker om en Goblin
Ben Hatke
Höstens klart gulligaste bilderbok kommer från den amerikanska författaren Ben Hatke. ”Ingen tycker om en Goblin” vänder upp och ner på föreställningar från rollspelsvärlden genom att något som påminner om en spelsejour berättas från antagonistens perspektiv. En dag kommer en grupp äventyrare ner i Goblins skattgömma. En hänsynslös loot äger rum och i en hjärtskärande scen står den lilla gröna krabaten alldeles ensam och övergiven i sin tomma grotta. Men raskt repar han mod och ger sig ut i världen för att hämta tillbaka guldet. Och där finns faktiskt varelser som tycker om en Goblin. Hatkes bok är en ljuvlig liten berättelse ritad i en nostalgisk stil som för tankarna till gamla omgångar med ”Drakar & Demoner”. En bilderbok som potentiellt sett kan öka empatin hos blivande rollspelare.
4. Räven och tomten
Astrid Lindgren & Eva Eriksson
Julböcker är alltid ett elände. Ofta är de fulla av slarvigt ritade tomtar i sämsta John Bauer-stil, blida föräldrar och barn med tindrande ögon. Men den här boken är ett undantag. Här betraktas julen från en svulten rävs perspektiv och i stämningsmättade scener får vi följa med när hen tittar in i stugan där barnen leker med nya Spiderman-dräkter och Pippi-dockor. Lindgrens mysiga röst framkallar en perfekt vemodig julstämning medan Erikssons bilder för tankarna till Barnkammarbokens fina illustrationer.
5. Ninna och stormskolan
Matilda Ruta
Jag har vid flera tillfällen lyft Matilda Ruta till skyarna för hennes böcker om Ninna. Lovprisat hennes expressionistiska tecknarstil och utnämnt böckerna till 10-talets motsvarighet till Alfonsserien. ”Ninna och stormskolan” är den tredje boken i serien och handlar om att börja förskoleklass. Om känslor som drar fram som stormar genom en liten barnkropp. Inte den starkaste boken i serien, men väl värd ett par kvällar med ett nyblivet skolbarn.
