Repliken som kastas ut av Sara Wikström under repetitionen av Madame Bovary sammanfattar hur omgivningen ser på Emma Bovary: hon borde skämmas. För hennes sätt att leva, hennes osmakliga dyra vanor, hur hon aldrig tycks vara nöjd. Ändå är hon totalt skamlös. Hon har ett sätt som inte alls passar sig på landsbygden i 1850-talets Frankrike.

– Mycket av Emmas sökande handlar om självförverkligande. Hon är en individualist som bara fokuserar på sig själv. Att skilda det då var något ganska nytt. Det är en spegling av den brytpunkt som var då, från ett bondesamhälle där livet mest gick ut på att överleva, till ett modernare samhälle där självförverkligande faktiskt var möjligt, säger Frida Röhl, som står för regi och idé.

Känns extra angeläget

Hon menar att historien om Madame Bovary på många sätt känns extra angelägen idag. Inte minst för att vi sannolikt befinner oss i en brytpunkt också nu. En brytpunkt där vi behöver gå åt andra hållet, och överge individualismen och vårt fokus på oss själva.

– Jag tänker att vi kommer se på den här perioden som ett paradigmskifte, från något väldigt individualistiskt till något annat där vi insett att det inte går att leva på det sättet. Klimathotet gör att vi inte kan fortsätta så här, vi kan inte bara bry oss om oss själva och konsumera utan att tänka efter, säger Frida Röhl.

Vill bli sedd

Under arbetet med Madame Bovary slogs Frida Röhl av att berättelsen nästan känns märkligt aktuell, på flera sätt. Emma Bovarys strävan efter lycka känns så väl igen. Helmon Solomon, som spelar rollen som Emma, håller med.

– Hon har så mycket drömmar, en föreställning om hur livet borde vara, att det hon har inte räcker. Hennes tankar kan nog vem som helst relatera till idag. Sökandet, vem hon ska vara, behovet att bli sedd, och inte minst det stora fokuset på sig själv. Jag känner själv igen mig i allt det där, säger hon.

Emma Bovarys jakt på bekräftelse, på självförverkligandet och efter något större, blir till slut hennes fall. Det framgår redan från början att sökandet inte leder dit hon vill – utan istället till olycka så överrumplande att hon inte orkar leva längre. Men någon tragedi är inte Folkteaterns version av Madame Bovary.

– Nej, det skulle jag inte kalla den. Jag tycker att vi behåller det som boken gör, resan från romantiken till naturalismen. Kanske kan man kalla det realism, säger Joel Igor Hammad Magnusson, som står för pjäsens musik.

Stötande och nyskapande

Gustave Flauberts roman ansågs stötande av många, som menade att den var omoralisk och uppmanade till otrohet, men den hyllades också, just för att den bröt mot konventioner. Och inte minst hyllades den för sitt språk. En byxas utseende kan beskrivas över en hel sida, läsaren kommer så nära att det går att se varenda liten söm framför sig. Just det har också varit en utmaning, menar Frida Röhl. Att göra dramatik av alla ord, som ibland knappt handlar om någonting.

– Det här är inte de stora rörelsernas föreställning, men jag tycker att vi har fått ihop det bra ändå, att vi har hittat en form som fungerar. Det är allt annat än stillastående med totalt 103 scener. Det händer hela tiden något nytt, säger hon.

Även musiken har varit en utmaning. Men en rolig sådan, menar Joel Igor Hammad Magnusson.

– Vi landade i att berättelsen följer ett musikaliskt tema, att den förstärker berättelsen. Målet är väl att jag någon gång varje föreställning ska kunna spela mig till tårar, säger han.