Höga ambitioner med platt resultat

Filmskaparen och författaren Marcel Pagnol var först med att göra dialogbaserad talfilm på franska och drev sin egen filmstudio utanför Marseille fram till andra världskriget. 

Men även hans böcker om den egna barndomen är högt älskade i hemlandet och många av dem har filmatiserats ­åtskilliga gånger förut. Så även ”Le temps de secrets” från 1959, som egentligen är den tredje i en serie om fyra böcker. 

På väg in i tonåren

”Min sommar i Provence”, som den svenska titeln lyder, ­utspelar sig 1905 bland de vackra kullarna på landsbygden i sydöstra Frankrike. 

Här har Marcel, med en fot i barndom och en på väg in i tonåren, och hans familj ett sommarhus. Vi förstår snabbt att de bott där hela somrarna i många år och att Marcel längtar efter sommar­kompisen Lili som bor på granngården. 

Men vi begriper lika snabbt att det finns ­komplikationer i att Lili är en arbetande bondson och Marcel ett skolat stadsbarn med pappa som är lärare. Entré denna sommar gör även flickan Isabelle, som är ren överklass och placerar sig själv högt ovanför pojkarna i rang. Marcels vanliga strövtåg med Lili, där de jagar småvilt och går på äventyr längs de vidsträckta kullarna, börjar mer och mer ersättas av Isabelles värld som protagonisten dras till som en magnet. 

Försöker trycka in allt

Filmen är anspråksfull, den vill vidröra allt från sekelskiftets klassklyftor och den växande kvinnorättsrörelsen till de vuxnas otrohetsaffärer och den första förälskelsen. 

Jag anar att det är ett försök att trycka in alla delar som finns med i bokförlagan, men i filmen biter det aldrig riktigt till. Regissören Christophe Barratier faller i fällan att låta karaktärerna berätta saker för tittaren i stället för att gestalta handlingen på ett vis som gör att vi får uppleva och känna den. 

Personerna vi får följa, från den lite bullriga morbrodern till Isabelles poetpappa, är inte så lite stereotypa heller.

Bäst som sentimental

”Min sommar i Provence” är på sätt och vis en barnfilm som samtidigt vill vara för vuxna som kan minnas tillbaka. 

Det lyckas den bara sådär med. Mina tankar går till ”Mitt liv som hund” (1985) av Lasse Hallström. Men där den svenska filmen har ett välbehövligt sting av mörker och en mer social­realistisk ton, blir det här mer ytligt och platt. 

Bäst är ”Min sommar i Provence” när den får vara mer sentimental och vemodig. Men det dröjer.