BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Vi har nog spridning åt alla håll. Den yngsta är fem år och den äldsta är 55 år och några har funktionshinder och andra kan inte ett ord svenska, säger Henrik Ask.
Henrik och Annas söner Hans och Agne har autism i olika grader och har varit med laget i massor med år.
När jag säger till Agne att han åker bra svarar han ” ja, jag åker bra”. Inget skryt bara ett konstaterande och helt sant – han åker som en gud medan andra ramlar om och om igen när de tar sina första stapplande skridskoskär.
Rikard som har varit i Sverige drygt ett år har anammat den svenska vintern med hull och hår. Han njuter av hockeyträningen och har testat skidor också.
– Jag älskar snö och att åka skridskor. Det är inte särskilt svårt men kul!
Integration på hög nivå
Anna Ask tejpar fast benskydd och snör på skridskor för glatta livet. Minikravet är skridskor, benskydd, handskar, hjälm och klubba. Och det finns att låna. Många stammisar har egen utrustning, men de asylsökande hade ju knappast hockeyutrustning med sig i bagaget när de flydde för sina liv.
– Vi vet aldrig hur många som kommer till träningen. En gång var vi 50 personer och i dag är vi kring 16. Transporten hit är ofta kruxet – ibland kör personalen och andra gånger inte. Just i dag har Rikard som bor hemma hos oss hämtat Sabah Hadda och hennes barn Usam, 8 år, och Ainazs, 12 år, och deras kompis Houda, 11 år, på förläggningen, berättar Anna.
Att det är integration på hög nivå råder det ingen tvekan om. Alla har kul och alla får vara med. I dag kommer alla från Syrien men ibland dyker det upp ett gäng afghanska killar från förläggningen i Vittsjö.
”Då kommer svenskan naturligt”
– I stället för att sitta och ”träna” svenska så gör vi något fysiskt och har kul. Det är rena slapsticken när folk ramlar och alla har roligt åt varandra. Det skiljer ju massor i skicklighet mellan de som är med, men det är inte det som är grejen. Vår pryl är att ha roligt och röra oss och lära känna varandra – då kommer svenskan naturligt.
Att träningen är sent en fredagskväll stör inte Anna ett dugg – tvärtom. Perfekt att börja 19.30 och köra till 21 och sedan hem och äta middag.
– Ja man slipper ju en seg kväll i soffan framför tv:n, säger Jörgen Lovén som är pappa till Pierre.
Jörgen började med hockey för några år sedan när sonen tjatade med honom och nu är han helfrälst och en riktig best på isen. Gillar att spela aggressivt även om just det här laget har egna regler.
– Man får inte tackla, man får inte skjuta höga puckar och man måste passa till någon annan innan man gör mål efter blå linje, säger Henrik Ask.
Kräver innebandyklubba
Lille Usam kräver att få en innebandyklubba i stället för hockeyklubba och får det. Han och de andra mindre barnen ser ut som små sagofigurer bland de stora grabbarna men det hindrar dem inte en sekund – de åker på för glatta livet och försöker ta pucken så fort de kan.
– Fatima är ett fynd. Hon tar verkligen för sig, säger Anna och skrattar.
Mamma Sabah Hade sjunger en arabisk sång under tiden hon tittar på sina barn på isen. Hon har testat en gång men just i dag hoppar hon över hockeyn. Flykten från Aleppo i Syrien finns som ett sår och hon är nöjd med att se barnen glada en fredagskväll i trygga Sverige.
Missar inte en träning
Elina Gustafsson, 32 år, drar på sig axelskydden och gör sig klar för en match.
– Jag älskar ishockey och har alltid velat spela och när jag fick höra om det här så kom jag direkt.
Hon missar inte en fredagsträning frivilligt och älskar varje sekund på isen.
– Alla de här är mina vänner nu. Jag har lärt känna dem och det är så roligt!
Efter matchen är det enkel och god fika – festis, kaffe och pepparkakor. Lite otvunget umgänge med ett svettigt gäng som har haft roligt i två timmar. En del skridskoskär sitter lite bättre nu och det syriska gänget har tränat hockeystopp.
Rikard bär iväg Ainazs på sina axlar och säger något på arabiska och hon skrattar högt. Det är dags att avrunda och han kör Sabah och barnen tillbaka till förläggningen i Tostarp.
