Något sådant – en sammanfattning, en sanning, en kärv men nyttig insikt – famlar jag efter i bråddjupen mellan de få, starkt reducerade raderna, i berättelserna i Ágota Kristófs novellsamling ”Det kan kvitta”.
Så klart kan det kvitta. Barnet säger till den åldrande mannen som återkommit till sitt barndoms älskade hus: ”Jag tittar inte på månen, jag tittar på framtiden.” Och mannen svarar: ”Framtiden? Jag kommer ju från framtiden och där finns bara vissnade leriga fält.” Mannen sammanfattar väl grundtonen i novellerna, och i Kristófs författarskap.
Man drömmer och drömmer men där framme finns bara vissnande leriga fält. När vi slagit hål i murarna och kikar igenom är det allt vi ser. Leriga fält. Ändå måste man banka med släggor mot murar. Man måste hålla på, man måste försöka.
”Det kan kvitta” från 2006 är Ágota Kristófs sista bok och kommer nu för första gången på svenska, åter av Marianne Tufvesson som lyckas helt suveränt med att överföra Kristófs unika, avskalade språk. Novellerna är korta, ibland bara en enda sida, gåtfulla glimtar ur pågående liv. De rör sig i ett förgånget Europa, hennes hemland Ungern spökar i stämningar och landskap, men inga platser är angivna, inga årtal heller. Lika obestämda och samtidigt precisa i sin knöliga excentricitet är människorna som befolkar dem.
Från kvinnan som ”hoppsan” vaknar bredvid sin make som fått en yxa i skallen, mitt i natten, och hon som sov vidare, hur kan det ha gått till? Till mannen som samlar på gatorna i sin hemstad, vandrar och vandrar genom dem och kan aldrig försonas deras skiftande utseende, deras obeständighet, att han aldrig kommer att kunna slå fast exakt hur de ser ut.
En bror säljer sin syster, en man drömmer om att bli författare men skriver inte en rad, en annan blir mördare av ren medmänsklighet. Det är hemskt – och dråpligt.
Människorna rör sig genom rum – hus har en särskild betydelse i dessa berättelser – och talar för att förklara sig sin värld. Men det går inte så bra. Orden är knappa och karga, världen och tillvaron oändligt komplexa. I det glappet skriver Ágota Kristóf sina böcker. Krassa, hårda, poetiska och underligt roliga är de. Allra starkast lyser ”Den stora skrivboken” där ett tvillingpar överlevde kriget i exil hos sin hjärtlösa farmor, berättad med en skruvad version av barnets vidöppna blick och grymma direkthet. En skakande berättelse om utsatthet, vars trovärdighet sedan kullkastades av del två och del i trilogin om tvillingarna Lucas och Claus.
Kristóf var själv flykting. Från det kommunistiska Ungern kom hon som 24-åring till fransktalande Schweiz. Där fick hon lära sig att tala och skriva på nytt – hon skrev på franska och det präglade hennes författarskap. Orden är som villkorade, frampressade genom ett hårt och svårgenomträngligt material. Exilen färgar det, erfarenhet av den språklöshet som nykomlingen i ett land hamnar i.
Även i ”Det kan kvitta” finns en underliggande stumhet och en stor ensamhet. I en av novellerna får en mycket ensam man ta emot en felringning som utmynnar i en oväntad flirt. Men bara för ett ögonblick tillåter han sig att drömma om ett lyckligt slut på det uppflammade hoppet, sedan ger han upp, låter armarna falla och ensamheten åter sluta sig runt honom.
Det är både dumt och sant, så som människan är. I all sin karghet visar Ágota Kristóf människorna en sträng sorts empati. Vi kan skratta tillsammans med henne över hur fånigt och futtigt livet kan vara också i dess mest avgörande ögonblick. Fast allra mest är det hjärtskärande. Berättelser så vasst slipade att man skär sig på dem, när hon på två sidor text kan visa på exakt hur stor människans grymhet kan vara och hur stort hennes lidande kan bli.
