Önskar du komplettera ”Dunkirks” visuellt episka, hisnande krigsfilm med en annan film som utspelar sig dunkla rum, fulla av gubbar med grå hud som bråkar om sagda evakuering? Då är ”Darkest Hour” filmen för dig.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hitler har överhanden när vi träffar Winston Churchill (Gary Oldman), som i brist på andra kandidater tillsätts som Englands premiärminister.

Han är inte populär: frukost­alkis, endast lojal till sig själv och orubblig inför alla omkring honom som vill göra en deal med Tyskland och Italien.

Churchill reflekterar högt kring sina privilegier till sin chaufför och säger att ”Jag tror att jag skulle kunna koka ett ägg, men det är bara för att jag sett andra göra det”. Självklart är det sedan när han äntligen tar sig tillfälle att lyssna på folket (i en plågsamt konstruerad scen) som han kan ta sitt viktigaste beslut.

Publiken tvingas dock umgås med Churchill varje dag. Även om det ser ut som om det är natt. ”Darkest hour” är inte bara en metafor för världsläget utan också instruktioner till filmens ljussättare. Varje rum verkar upplyst av glödlampor i 10 watts-klassen.

Bubblar i kölvattnet av Metoo

Vi ser alltså aldrig själva kriget och det kanske är överflödigt, men vi behöver ändå någonting bortom Gary Oldmans potatisnäsa. En berättelse där vi får veta någonting nytt, får se något vi inte sett förut, eller som gör att vi förstår krigets villkor från en ny vinkel. Vi vet ju redan hur kriget slutar.

Gary Oldman har Oscartippats för sin roll, vilket framstår som rätt löjligt med tanke på att sminkningen gör det mesta av arbetet. I år verkar också en Oscarchans för ”lång och trogen tjänst” rätt körd. Gamla anklagelser om hustrumisshandel har bubblat upp igen i kölvattnet av Metoo. Oldmans nominering väcker också minnen från förra årets gala, som fick hård kritik efter att Casey Affleck vann för bästa manliga huvudroll, trots liknande anklagelser. Samtidigt stängdes Nate Parker – förhandstippad för många priser för ”Birth of a nation” – ute från alla nomineringar. Mycket troligt på grund av ett gammalt åtal för våldtäkt där Parker friades. Det fanns många skillnader mellan Affleck och Parker, men den tydligaste verkade vara deras hudfärg.

Populism

Utöver ett bete för priser är jag osäker på vad syftet med den här typen av biopic är? I post-Brexit-tider är hjälteporträtt av imperiets historiska figurer mer populism än något annat.  Lejonparten av ”Darkest Hour” är tal fyllda av patos från en förgången tid, hoptussade för vad som brukade kallas ”tv-film”.

Det finns History Channel för sådant, och där får man oftast se pansarvagnar.