Nervösa handskakningar. Någon ville fotografera. Julian Assange ryggade tillbaka som om ett dödligt vapen riktats mot honom. Han talade sedan länge och mycket. Om hur han ständigt kunde känna bläckfiskens tentakler kittla hans rygg. Kanske avlyssnade CIA allas våra telefoner? Precis allt var möjligt. Och ingen kunde räkna med att släppas in i USA någonsin igen om vi skulle engagera oss för Wikileaks, för honom.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag hade mött en skugga
Jag tror inte att våra blickar möttes. Jag vet att jag försökte, men det var som om han ständigt skiftade skepnad, förlorade sina konturer. När jag lämnade denna surrealistiska sittning visste jag redan att det inte skulle bli något samarbete. Jag kände inte förtroendet. Jag hade mött en skugga.
I dag är jag tacksam över mitt beslut. Julian Assange har förstört sitt eget arv genom att sprida material ofiltrerat, inte skydda sina källor tillräckligt och låta sin egen grandiositet skymma uppdraget att avslöja sådant som makten – politisk, ekonomisk – vill undanhålla allmänheten.
Hjälten var dessutom aldrig budbäraren Julian Assange utan källan Chelsea Manning, som nyligen hungerstrejkade på grund av hur hon behandlas.
Det finns något attraktivt hos visselblåsaren, något som tilltalar en samtid besatt av individens prestationer. Här är en person som kullkastar system, som inte kan kontrolleras av etablissemanget. Här är en person som väljer att göra skillnad. Här är en tragisk hjälte som blottar det korrupta och, ofta, därefter bestraffas. Mordechai Vanunu som offentliggör Israels kärnvapenprogram, Jeffrey Wigand som skandaliserar tobaksindustrin, Karin Törnqvist som reagerar på muthärvan i Göteborg, Ingvar Bratt som inte tolererar Bofors skumma affärer. Och: Edward Snowden.
Med sin försynta hackerprofil, med sitt forcerade sätt att möta medierna, som om han verbalt skrev kod om medborgarens integritet i relation till snokande statsmakter. Bristen på extrovert karisma skulle kunna utgöra ett allvarligt problem för en regissör som bestämmer sig för att göra biografisk film.
Oliver Stone löser det genom att poängtera spänningsmomentet – risken att bli upptäckt, mötet med journalisterna i Hongkong, flykten från hotet om utlämning. Men framför allt är hans metod att linda en människa runt skuggan. Han vill dämpa det mekaniska draget över Edward Snowden, hur omständigheterna i en allt mer gränslös övervakningsapparat tvingar honom från övertygad, okritisk patriot till visselblåsare efterlyst för förräderi.
Han lyckas tack vare en skådespelare som kan hantera det subtila (Joseph Gordon-Levitt är pojkaktigt utmärkt), och genom att utifrån en historia som alla redan är bekanta med – samt utifrån böckerna The Snowden files och Time of the octopus – hitta punkter som inte är politiskt explosiva utan vardagliga, definierande för personen Edward Snowden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Han utför en offerhandling
Tyvärr nöjer sig inte Oliver Stone med detta, utan tvingar på Shailene Woodley en karikerad roll som Edward Snowdens flickvän. Han är stel, hon är yviga naturbarnet som utövar yoga. Han är tillknäppt, hon bråkar ljudligt. När hon inte vill ha sex. Det är inte helt lyckat.
Som tur var, för Oliver Stone, är Edward Snowdens öde tillräckligt fascinerande för att kompensera. Det är ett hjälteporträtt. Men av den tragiska sorten. Han utför en offerhandling. Edward Snowden lämnade allt bakom sig. Han kommer sannolikt aldrig att kunna återvända till USA. Nu kommunicerar han istället till världen via länk, från sin exil i Moskva. Det är med sorgsen blick. I filmen, i verkligheten.
