Så skrev den store Tegnér som inte för intet var professor i grekiska vid Lunds universitet, biskop, riksdagsman och skald. Året var 1823. Även tidigare, redan år 1647, hade Stiernhielm skrivit en episk dikt om Herakles och den hade blivit mycket känd. Min hustru överraskade mig häromdagen med att högt deklamera första strofen. Det bör tilläggas att hon inte är litteraturvetare utan har lärt sig den i skolan:

”HERCVLES arla stodh op een mårgon, i forsta sin wngdom

fuller af ångst och twijk, huru han sitt lefuerne böria”

Mycket har hänt sedan dess, både med skolan och med myten om Herakles. Man kan naturligtvis undra varför man överhuvudtaget behöver veta något om honom. Jag kan inte svara på något annat sätt än som Bertrand Russell när han blev tillfrågad av en av sina studenter om nyttan av kunskap som inte hade någon praktisk tillämpning:

”Jag kan gå med på att vi inte har någon nytta av att veta hur många sandkorn finns i Sahara, men medge att det skulle vara kul”, svarade den piprökande lorden.

Så är det. Men på senare tid har jag insett att Herakles fick lösa uppgifter av samma art som vi ännu i dag ställs inför.

Ta den omfattande korruptionen till exempel, som förr ansågs vara en sydeuropeisk specialitet, men som nu pågår överallt. I rika såväl som i fattiga länder. På provinsiella polisstationer och i bankpalats. I regeringskretsar och internationella organisationer. I styrelser för hyresföreningar och idrottsorganisationer.

Korruptionen är i sig ett problem, men den är också en förträfflig grogrund för konspiratoriska teorier. När man inte kan förklara saker och ting på ett rimligt sätt söker man andra förklaringar. Korruptionen är den mest populära av dem. Det är X i alla moderna gåtor och den väller över oss. I dagarna dömdes en fransk president och en svensk bank för korrupta metoder. Volkswagen ljög om avgaserna. Trump ljög om allt.        

Augias stall är i det närmaste den perfekta illustrationen av denna samhällsåkomma. Augias var inte vem som helst utan en stor kung och en stor hjälte, en av Argonauterna och omåttligt rik. I 30 år hade han försummat sina ägor, i synnerhet sina stall som stank, djuren badade i sina exkrementer, drabbades av sjukdomar, överallt låg ruttnande kadaver.

Något var tvunget att göras och Herakles fick uppdraget att rensa stallen av sin herre och mästare Eurystheus. Det var en föga hedrande uppgift, snarare en förnedrande bestraffning som han inte kunde säga nej till.

Augias däremot blev glad att få hjälp och lovade Herakles en tiondedel av sin förmögenhet om han lyckades utföra arbetet under en och samma dag. Herakles accepterade.

Han hade en plan som gick ut på att ändra riktningen på två floder och få dem att rinna genom stallet. Här krävdes det en obetvinglig och forsande kraft.  Ingen vet hur han gjorde det, men han lyckades. De två floderna stormade genom stallen, drog med sig 30 års skit som därefter spreds och blev näring för jorden. En ny vår stundade och alla var glada utom Augias. Han ångrade sig. Han hade inte trott att det var möjligt att rensa stallen på en dag, men nu var det gjort och han var tvungen att betala.

Men det gjorde han inte. Istället utvisade han Herakles ur landet och skickade honom tillbaka till Eurystheus, som i sin tur vägrade godkänna bragden eftersom Herakles hade utfört den för att få betalt. Han var alltså en anställd arbetare med ett enkelt jobb, inte en hjälte som utförde bragder.

Så gick det till i mytologin.

Det är inte utan att det liknar hur det går till ännu i våra dagar.