Hjärtskärande sorgligt om förlorad barnslig oskuld i ”Close”

De bästa vännerna Léo (Eden Dambrine) och Rémi (Gustav De Waele) står med en fot i barndomen och en i begynnande tonår. Deras lekar är fortfarande barnens och de gör allt ihop. Sover över hos varandra så ofta det går, tätt i samma säng, tröstar när det behövs, har inga betänkligheter över vare sig fysisk närhet eller att visa känslor.

Sådant som pojkar inte får göra.

Men det vet de inte om än. Här finns ingen erotiska undertoner alls, och pojkarna blir bara förvånade när sådant börjar antydas av klasskamraterna.

För det är ny klass efter det här sommarlovet, och en ny skola då högstadiet börjat.

Samhällets normer kanske har viss plats även för Léo och Rémi, men då vill de banne mig sätta sina egna ­etiketter på vad som pågår – även om det inte stämmer.

Léo börjar se blickarna, höra fnittret och frågorna – och falla för önskan att inte verka annorlunda.

Så mer och mer avskärmar han sig från Rémi. De fantasifulla lekarna lockar inte längre lika mycket som hockeyträning och pojkar rör inte vid varandra annat än vid ryggdunk förstår han. Ett huvud som vilar slött mot den andres bröst i soligt gräs betyder plötsligt något mer.

Det är svårt att skriva så utförligt om allt som händer sedan utan att avslöja för mycket av handlingen. Men det blir mörkare, och än sorgligare. Skavet mellan pojkarna får förödande utfall. ”Close˝ är inte bara en film om närhet utan även kring skuld och hantering av konsekvenser. Regissören ­Lukas Dhont gör det bländande vackert. Utan för stora gester eller bombastisk musik känns allt äkta och realistiskt – och därför så mycket mer i hjärtat.

De båda pojkarna, och framförallt Eden Dambrine som Léo agerar på en extraordinärt hög nivå. Inte bara för att vara barn. Bilderna från det flamländska Belgien är bländande och klippningen svävande. Allt är vackert – och för jävla sorgligt.