Netflix nya succéskräckis ”Run”, HBO:s ”Sharp objects” och svensk-danska ”Bron” är bara några exempel där en speciell psykisk störning spelar en bärande roll.
Kristin McMillen analyserar varför syndromet Münchhausen by proxy plötsligt blev tv- och filmvärldens favoritsyndrom.
Hon kallar den för ”The blue”. En cocktail av krossade piller och märkliga vätskor som kokas ihop och tappas i en blå flaska. Gapa för medicinen. Ingen älskar dig som mamma.
Den svala Adora i ”Sharp objects” är bara en av alla mödrar som de senaste åren har förgiftat sina barn med mediciner i tv-serier och filmer.
I svensk-danska serien ”Bron” försöker polisen Saga Norén genom flera säsonger knäcka gåtan om varför hennes lillasyster dött. I ”Sjätte sinnet” spelar Mischa Barton ett spyende spöke som går igen för att avslöja sin mördare. Och i Netflix-aktuella skräcksuccén ”Run” börjar den rullstolsburna tonåringen Chloé misstänka att hennes mamma vill hindra henne från att lämna huset efter år av isolerad sjukvård.
Bild:
Netflix
Svaret på gåtorna: den psykiska störningen Münchhausen by proxy. Inför vården har barnets mödrar poserat som hjälpsökande mammor, istället visar de sig vara barnmisshandlare och i värsta fall mördare. Det är en perfekt motor för dramatik. Därför har även serier som ”House”, ”Cityakuten” och ”True detective” låtit avsnitt kretsa kring syndromet.
Trojansk mamma-häst
”När en till synes engagerad förälder förfalskar sitt barns symtom”. Så definierar överläkare Göran Bodegård syndromet Münchhausen by proxy i en artikel i Läkartidningen. Han berättar att övergreppen mot barnet egentligen handlar om förälderns behov av uppmärksamhet. ”Barnet bringas att producera förfalskade sjukdomssymtom som används som anledning att söka vård.”
Störningen går helt emot den djupt rotade kulturella myten om ”den goda modern” och det är bland annat därför det blivit tv- och filmvärldens favoritsyndrom. Hon – för det är nästan alltid en mamma – är en perfekt trojansk häst. Hennes brutala inre döljs under en förrädiskt öm förklädnad.
Att Münchhausen by proxy fått så mycket air time de senaste åren sammanfaller med en trend i stort – manusförfattarnas ambition att försöka porträttera olika typer av psykisk ohälsa mer nyanserat. Men just denna störning skiljer ut sig ur mängden eftersom det handlar om att skada en annan person, ofta ett barn som haft vårdgivaren som sin närmaste.
Framför kameran blir syndromet en pålitlig skräckingrediens. Vem ska man lita på, när föräldern visar sig vara fienden?
Allt var bluff
Tveklöst mest uppmärksammad i genren är true crime-dokumentären ”Mommy dead and dearest” från 2017 om det spektakulära amerikanska fallet kring Dee Dee Blanchard och hennes dotter, Gypsy Rose.
Vid 8-års ålder sades Gypsy Rose lida av leukemi, muskeldystrofi, hörsel- och synnedsättning och krampanfall. Hon var rullstolsburen och fick mat och mediciner genom ett rör i magen.
I åratal ägnade sig mamman åt att håva in pengar från vänner, familj, grannar och välvilliga som ville hjälpa hennes stackars dotter, som dessutom överlevt stormen Katrina i New Orleans.
Men allt var en bluff. Gypsy Rose hade aldrig leukemi. Hon kunde gå. Sjukdomarna berodde helt på medicinerna som mamman proppat i henne.
Och allt slutade med död. I smyg fick Gypsy Rose en internetpojkvän som så småningom hjälpte henne att mörda mamman. Domen: 10 år bakom galler. Ändå lät Gypsy Rose lättad när hon lät sig intervjuas av ABC.
”Jag känner att jag är friare i fängelset än när jag levde med min mamma. Här kan jag leva som en normal kvinna.”
