När den österbottniska popduon Vasas flora och fauna förra våren släppte sitt debutalbum Släkt med Lotta Svärd blev det höjt till skyarna av en enig kritikerkår. Den öppna releasefesten fyllde Scalateatern till bristningsgränsen, men på scenen saknades den ena halvan av bandet. Iiris Viljanen hade hoppat av bandet lagom till albumsläppet. Vad som ligger bakom avhoppet är fortfarande höljt i dunkel.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag vill inte prata om det, säger Iiris Viljanen och skruvar lätt besvärat på sig, när jag tvunget ställer frågan trots att jag var förberedd på just det svaret.
Vi sitter på ett trendigt kafé vid Mariatorget. Iiris har cyklat hit från hemmet i Årsta. Hon dricker en fruktjuice och pratar eftertänksamt, på samma sätt som hon sjunger sina texter om vardagssituationer, längtan och olycklig kärlek med en exakthet som få andra svenska låtskrivare kommer i närheten av.
Har hittat rätt
På onsdag släpps Mercedes, debutalbumet som soloartist. Hon säger att hon har hittat rätt nu, även om det är ensamt ibland att vara soloartist.
– Just nu känns det väldigt skönt att jag kan göra det jag vill. Det känns som att jag har hittat en slags kreativ egen värld som det är lätt att jobba i. Men det är ju speciellt att jag släpper skivan själv också, på eget skivbolag. När man är helt själv måste man också ta beslut om alla saker själv. Från morgon till kväll är jag helt ensam. Och jag är en person som inte kan bestämma mig så snabbt. Det tar lång tid för mig att fundera över om något är bra eller dåligt.
Är du nervös för reaktionerna på skivan?
– Nej faktiskt inte. Jag känner mig inte alls nervös. Jag tar inte saker så hårt, vad det än är. Jag tycker själv att det är bra och jag känner mig nöjd med hur det blev. Jag har hållit på så länge med skivan, från januari till slutet av augusti nästan varje dag. Och jag har släppt det nu. Men det känns konstigt att den är klar.
För ett år sedan släppte Iiris Viljanen sin debutsingel Årstavikens strand, som Andres Lokko kallade "höstens skandinaviska popsingel" i SVD. I somras kom en helt instrumental pianoskiva. Hon ställer sällan upp på intervjuer och när hon nu släpper debutalbumet är det på sitt egna pyttelilla skivbolag. Ur ett rent kommersiellt perspektiv så gör hon mycket fel, men samtidigt känns det oerhört befriande med en artist som inte rättar in sig i ledet. Jag undrar hur hon ser på det. Om hon inte riskerar att förlora många potentiella fans genom att inte nå ut bredare?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Mm, jag förstår din tanke. Men jag vill inte alls tänka i den aspekten. Jag tänker att ibland är man inte redo, man har inte något att säga, man vill inte vara där framme. Och jag tror att man når ut om det är meningen. Jag gör bara grejer som jag själv vill göra och mår bra av. Jag håller inte på med musiken för att jag ska nå ut till tusentals personer. För mig är det roliga att en lyssnar. Samtidigt är jag jätteglad över att jag kan jobba med det just nu. Jag tänker långsiktigt. Och det är kul att kunna visa upp olika slags grejer. Att överraska och inte bara göra det som folk önskar. Och sedan är det ju vissa beslut som jag har tagit utifrån hur jag mår.
Känns det konstigt att Vasas flora och fauna fick ett genombrott precis när du hade hoppat av?
– Det var ju från början en duo. När skivan kom så var den ju fortfarande jag till hälften. Sedan har det väl anslutit två nya musiker, men jag vet inte riktigt vad det är för slags grupp nu. Jag har inte varit och sett någon spelning och jag vet inte hur de låter nu. Men det är lite speciellt förstås, att någon annan åker runt med musik som jag har skrivit och som har blivit sådär populär på något sätt. Visst, Mattias är ju fortfarande med, men det är ändå lite speciellt. Men jag är inte emot det på något sätt, att de gör det. Jag har gått vidare, säger Iiris Viljanen, tar en klunk juice och vi går vidare i samtalet.
Nästan alla recensenter tar upp ord som "vemod" och "melankoli" när de har beskrivit din musik. Håller du med om de beskrivningarna?
– Jo, det gör jag väl. Det är ju så. Men det kanske blir lite klyschigt ibland. Jag tycker det är mer intressant när folk kommer på någon egen beskrivning över vad det är i stället för att bara skriva "vemodig pianopop". Det stämmer väl, men det är inte bara vemod. Det är liksom inte bara mollackord efter varandra. Det är lite mer avancerat än så.
Du är otroligt bra på att fånga de små ögonblicken i vardagen och göra pricksäkra beskrivningar av dem. Hur mycket jobbar du med dina texter?
– Jag är en person som hela tiden går och tänker på saker och processar. Och så plötsligt kommer jag på texten och skriver den ganska exakt som den blir sedan. Men när jag börjar sjunga den så kanske jag upptäcker att någon mening är konstigt uppbyggd eller inte betyder något, då ändrar jag det. Det är mycket jobb och tankar bakom varje mening, en process innan.
Kan det kännas jobbigt att dina privata texter om olycklig kärlek och ensamhet fläks ut till allmänheten och spelas på radio?
– Nej, jag har inte tyckt att det har varit jobbigt alls faktiskt. Jag fick så mycket respons efter Årstavikens strand och har märkt att det hjälper andra. Jag vill bara göra något bra, som berör och som kan göra någon skillnad.
