Ett ödets ironi är att någons olycka kan skänka en annan människa den största lyckan. Barn, adoptivbarn.
Minnet av de där sekunderna när jag och min hustru mötte vår son och hans lillebror första gången.
Stämningen var laddad inne i det spartanska barnhemmet på Madagaskars östkust.
Han var fyra år och 54 dagar gammal.
Det var den 13 oktober 2009.
Rädd och vilsen, närmast skräckslagen. En ensam tår fällde han, inte mer. De som fallit därefter är få, närmast obefintliga.
Vår son går vidare, visar inte mycket känslor utåt.
Glad och trevlig, skulle många säga. Få har sett tårarna. Skörheten.
Nu skulle han sättas på ett flyg till ett okänt land i norr.
***
Under årskurs 7 kommer vår son in till oss på nätterna, vill ligga i vår säng.
Vi håller om honom, somnar tillsammans.
Jag vaknar ofta av att han kallsvettas.
Vi förmår inte hålla oron, demonerna borta.
Vår son vrider och vänder på sig.
Vi ligger tillsammans under täcket, men förstår inte vad det handlar om.
Frågan är i vilken utsträckning vi är kapabla att göra det. Kan en människa komma in under skinnet på en annan?
I vilken utsträckning kan vi identifiera oss med och förstå en annan människa, en annan kultur?
***
Afrofobi och hudfärgsbaserade hatbrott sticker ut i statistiken, men kunskapen är begränsad. Många lider i det tysta.
På skolan där vår son går är den utbredd – tystnadskulturen.
***
Det är Kristi himmelfärdsdag 2020 och en av de första riktigt fina vårdagarna i Stockholm. Sol, klarblå himmel och bara fyra dagar innan afroamerikanen George Floyd ska kvävas till döds på öppen gata i Minneapolis i USA.
Händelsen filmas och polisbrutaliteten mot svarta utlöser den här gången våldsamma upplopp i USA och världsomspännande protester.
Vi har ätit familjepicknick i vårsolen. Pastasallad med pesto, paprika och majs.
Bara fyra dagar kvar, kanske går vi mot en fin sommar.
– Pickupthecotton, säger vår son.
Jag förstår inte riktigt. Allra minst innebörden.
Den svenska vårsolen skiner, bländar.
– Pickupthecotton, upprepar vår son snabbt.
***
På 1910-talet genomförde Bronislaw Malinowski (1884–1942) – ofta kallad den moderna antropologins fader – banbrytande antropologiska studier på ögruppen Trobrianderna utanför Nya Guineas östkust. På grund av reserestriktionerna under första världskriget blev Malinowski strandsatt på ögruppen och en ny vetenskaplig metod kunde börja ta form – deltagande observation genom ett långvarigt fältarbete.
I sina vetenskapliga verk – klassiker inom antropologin – är den polsk-brittiske antropologen teoretiskt bevandrad, vetenskapligt systematisk och försöker handskas med sina empiriska data på ett objektivt sätt, men i hans dagböcker från Nya Guinea träder en annan bild fram.
Antropologen som ett barn av sin tid.
I sin dagbok från fältarbetet på Trobrianderna skriver Malinowski att han ”hatar niggrerna” och deras ”grymma seder”. Han känner överlägsenhet och motvilja: ”Jag ser infödingarnas liv som ytterligt ointressant och betydelselöst, något så avlägset från mig som en hunds liv.”
***
För sent förstår vi betydelsen av skärpet. Varför vår son vid fler tillfällen frågat efter ett läderskärp under årskurs 7.
Han vill ha ett eget. På något sätt, slå tillbaka.
***
Kanske kan det som utspelade sig på en av Stockholms mest välrenommerade friskolor läsåret 2019–2020 ses som en värdemätare på hur långt polariseringen och den bristande medmänskligheten nått i Sverige och Europa i början av 2020-talet.
Skolan är högprofilerad som en humanistisk bastion och kön för att få en plats där ringlar sig lång. Många av eleverna har väletablerade och högpresterande föräldrar med viktiga ansvarsområden.
Hur kunde polariseringens värderingsmässiga avarter till en sådan grad nå dit? Hur kunde det pågå under så lång tid? Hur kunde lärarna undgå att se något?
Hitlerhälsningarna skedde ju till och med under lektionstid.
***
Den hatretorik och polarisering som många länder har präglats av under senare år har inneburit att det går att generalisera om det främmande och andra kulturer på ett mer socialt accepterat sätt än tidigare, särskilt det utomeuropeiska.
Kultur är både ett alldagligt och ett politiskt laddat begrepp som har tagits i bruk i rasistiska och främlingsfientliga kretsar när den biologiska rasismens begreppsvärld förlorade sitt värde och manöverutrymme efter andra världskriget.
Kultur är kusinen från landet, det som får duga när den biologiska rasismen inte längre är rumsren i uppdelningen av Vi och Dem.
Begreppets politiska sprängkraft ligger i att olika kulturer på ett förenklat sätt i princip kan tillskrivas vilka stereotyper, kategoriseringar och fördomar som helst.
Den politiska sprängkraften ligger också i att vi alla, med mer eller mindre grumliga motiv, är delaktiga i de identitetsskapande processer som vid en första anblick kan framstå som tydliga, urskiljbara och naturliga.
En annan orsak till att ämnet är laddat är att de som försöker ifrågasätta stereotypa skildringar av andra kulturer har svårt att nå fram i mediernas och politikens så ofta fragmentariska och konfliktfyllda dramaturgi.
Begreppet kultur är som gjort för att fyllas med innehåll och både fixeras och glida undan i hatretorikens grumliga vatten.
När begreppet tillämpas som en enhet på en så stor geografisk plats som ett land vanligtvis utgör, ligger (min)fältet av stereotyper och kategoriseringar öppet för konflikter.
En polariserande uppdelning mellan Vi och Dem bygger på en statisk och essentialistisk kultursyn.
Kultur som det antropologiska lapptäcke av kulturer som det aldrig varit.
Kultur som något oföränderligt och hotfullt, något på förhand givet.
Kultur som ett instrument för uppdelning mellan ont och gott.
Kultur som en kloss som raserar och välter allt över ända.
Kultur som något som skaver sönder och förgör.
Kultur som en kollektiv värdeskala.
Kultur som den nya tidens rasism.
***
Halvbröder, födda i ett annat land.
På världens fjärde största ö.
En mörk, en lite ljusare.
Levnadsglada och famlande efter en identitet. Vem är jag? Var hör jag hemma? Är jag svensk?
Jag är en av dem som tidigare tänkt att påståendena om den svenska rasismen är överdrivna.
Har inte riktigt haft förmågan att se och kunnat ta de nedvärderande föreställningarna om svart hudfärg på tillräckligt stort allvar.
Har inte på ett djupare plan kunnat se och känna konsekvenserna.
Slavhandeln, kolonialismen, rasismen. Den mörka och så ofta förbisedda historiska verkligheten.
Vår delaktighet i det som skedde, det som sker.
***
Mitt föräldraskap har väckt känslor inom mig som jag tidigare inte visste fanns. Det har gjort mig känsligare för fördomar kopplade till hudfärg och fått mig att inse att de är mer utbredda än vad jag tidigare förstått.
Händelse efter händelse som jag tidigare inte har kunnat se eller tolka staplas på varandra. Till saken hör att våra erfarenheter som föräldrar till mörkhyade barn utgår från ett vitt föräldraperspektiv och de händelser som våra pojkar varit med om under uppväxten är så mycket mer inkapslade i deras känslor och medvetande än hos mig och min hustru. På grund av sin hudfärg uppfattar de mer och fler nyanser än vi; det rör sig inte bara om mer påtagliga särskiljande upplevelser utan även om mer hårfina uttryck som exempelvis en förstulen blick här och en antydning där, eller helt enkelt ett mer eller mindre illa dolt ointresse.
Den förståelse som det innebär att komma någon riktig nära som förälder kan nog inget antropologiskt fältarbete i världen överträffa.
***
Kristi himmelfärdsdag 2020 öppnar sig vår son till slut och berättar vad han varit utsatt för under nästan hela årskurs 7.
Under åtta månader har han hållit allt inom sig, i en ohälsosam blandning med allt det andra från hans första levnadsår.
Vi hade frågat mycket om hans kompisar, men förstod inte att flera av de namn som han nämnde också var hans plågoandar.
Två–tre pojkar i hans klass är drivande i övergreppen mot honom och ett par andra pojkar i klassen hakar på. Ingen säger på allvar ifrån.
Kränkning efter kränkning, nästan på daglig basis.
En pojke i klassen säger att han är vår sons ägare, som bakgrund på sin datorskärm har han en bild på en svart person och en nedvärderande text. På klasschatten skickas fotografier med ditritade hakkors. Det talas nedsättande om judar och bögar.
Under en lektion som handlar om slavhandel pekar en pojke mot vår son och ler.
Hitlerhälsningarna brukar göras i skolkorridoren och även inne i klassrummen, när lärarna inte ser på. Antingen innan läraren har kommit eller i smyg när läraren vänder sig mot tavlan.
På flera ställen utanför och inne i årskurs 7:s klassrum har det funnits hakkors som ritats på väggarna.
I omklädningsrummet innan och efter idrotten spelas marschsången ”Erika” som var populär i Tyskland under andra världskriget. Den gav takt och styrka åt den frammarscherande tyska militären. När låten spelas i omklädningsrummet gör de drivande pojkarna Hitlerhälsningar och skanderar:
”Vit makt! Vit makt! Vit makt!”
Gruppens ledare brukar gå runt i omklädningsrummet och slå andra med sitt skärp. Vår son brukar kallas för apa och monkey-boy.
Vår son är alltid den som står sist på tur, den som får smaka mest på läderskärpet.
Ledaren riktar snärtarna mot ryggen eller låren:
”Pick up the cotton!”
Taktfast marschmusik, ytterligare en snärt:
”Pick up the cotton!”
Det är inte lätt. Det är inte alls lätt.
Vi drar täcket över oss och somnar in tillsammans. På natten vaknar vi återigen – med en påminnelse om att den förbisedda historien fortfarande är oförsonligt närvarande under dygnets alla timmar.
