Polischefen Mattsson är snabbt på plats och blir den som förhandlar med gisslantagaren. Han är redo att göra nästan vad som helst för att stoppa dramat – och när de inte lyder honom gör han saker som i närvaro av mer lättkränkta brottslingar lätt hade kunnat sluta i gisslans död.

Platt roll för Rapace

Filmen bygger, som den som kan sin historia redan har räknat ut, på Norrmalmstorgsdramat 1973, då Janne Olsson tog bankanställda som gisslan för att få ut sin gamle cellkamrat Clark Olofsson ur fängelset. Men här har Janne Olsson av någon anledning fått ett amerikanskt pass.

Bianca (Noomi Rapace), en ur gisslan, blir snabbt den som Lars håller närmast sig – och hennes förtroende växer för honom medan det för polisen sjunker.

Men för en film vars hela existensberättigande ligger i att Stockholmssyndromet blev ett begrepp just efter det här rånet förklarar den inte riktigt varför Bianca tyr sig till Lars. Han är spattig, korkad och dåligt planerad – dock underhållande spelad av Ethan Hawke. Hennes roll är också ytligt tecknad och vi får inte mycket om henne, förutom att hon har man och barn.

Skrattretande dialekt

För en infödd blir de ”svenska” dialekterna närmast skrattretande. Skådisarna kommer från en mängd olika länder och alla pratar engelska, men med varierande grad av svensk brytning. Kreditbanken heter ”Kredditbanken” i vissa munnar. Och så vidare.

Filmen lanseras som komedi/thriller/drama, men det är varken roligt (med undantag för ett par scener, som den när kidnappningsoffret instruerar sin make i hur han ska tillreda sillen som finns i kylen hemma), läskigt eller särskilt dramatiskt.

Kanadensiske regissören och manusförfattaren Robert Budreau verkar ha varit för förtjust i idén om en film om Norrmalmstorg för att faktiskt utveckla den till ett spännande konstverk.