– Vi började fundera på svenska bedragare, för många var ju amerikanska i filmer som ”Catch me if you can”. Vi tänkte att svindlare måste ju finnas i Sverige också så vi började leta runt, säger Maria Marteleur.

Letat länge i arkiven

Hon är från början journalist och arbetar idag som projektledare inom IT-sektorn. Max är ­företagare och författare. Upp­delat så har Maria suttit i arkiven och gjort researchen och Max har ­sedan formulerat ­texten. Allt som allt har det tagit dem fyra år.

– Jag är väldigt intresserad av släkthistoria och att sitta i arkiv, så jag började ta reda på vilka svenska bedragare det fanns och så valde vi ut de vi tyckte var extra intressanta.

Paret lever ihop och har tre gemensamma barn tillsammans. Så både research och skrivande har skett mellan blöjbyten och under sömnlösa nätter.

– Vi hade ambitionen att hitta ett projekt att göra tillsammans. Och vi båda är väldigt fascinerade av berättelser som berör på djupet. Alla de här historierna är extremt unika, har oväntade händelseförlopp och utgår från en tid som inte finns längre, säger Maria.

Många kvinnor

Många fler fanns på tapeten, men till slut fastnade Max och Maria för nio olika bedragare som verkade från 1700-talet fram till 70-talet.

– Vi ville välja ut de med bäst historia. En del av dem är ju välkända sedan tidigare, som Gustaf Raskenstam och Johnny Bode. Det finns ju redan böcker och filmer om dem. Så för att de skulle få vara med satte vi kriterier om att vi var tvungna att hitta något nytt att berätta om dem, fortsätter Maria.

Till skillnad från vad många tror, är flera av bedragarna som Maria och Max uppmärksammar i boken kvinnor.

– Det är något vi har tänkt på. Det finns någon slags fördom om att det bara är män som är bedragare, men så är det faktiskt inte alls. Raskenstam till exempel charmade damerna med kärlek, blommor och rosor. Ines Magnusson charmade männen med ungefär samma tillvägagångssätt – men lite olika metoder. Ines Magnusson hävdade att hon var gravid och pressade männen på pengar medan Rasken­stam riktade in sig på änkor som han visste var förmögna.

De benämner själva genren som ”true drama”, en lek med genrenamnet ”true crime”, det vill säga verkliga brott.

– True därför att vem som helst kan gräva i arkiven och läsa om de här personerna och vad de gjort. Det är ju på riktigt. Drama för att vi självklart har fabulerat scener och en del i situationerna då det inte går att veta exakt hur det gick till.