– GIBCA är ett sätt för oss att skapa ett möte mellan det nationella och internationella konstlivet. Ett sätt att stämma av samtiden, och vi bjuder alltid in en extern curator som är verksam internationellt och har en spännande och nytänkande inriktning, säger Stina Edblom som tillsammans med Aukje Lepoutre Ravn är biennalens konstnärliga ledare.
”En öppen process som aldrig tar slut”
Curator i år är Elvira Dyangani Ose, lektor i Visual Cultures vid Goldsmiths, Londons universitet. Tidigare var hon intendent på Tate Moderns avdelning för internationell konst och har arbetat mycket inom den postkoloniala och afrikanska samtidskonsten.
– Curatorns roll är att sätta tematiken för biennalen, vilka frågeställningar som ska lyftas och det är även hon som gör urvalet av vilka konstnärer som ska visas och står för hela det innehållet, säger Stina Edblom.
Inför årets biennal har de strävat efter en curator med ett globalt perspektiv och en annan kontext än den europeiska eller amerikanska.
Elvira Dyangani Ose har varit tydlig med att hon inte vill nischa in biennalen i ett geografiskt fack. Hon vill istället ha en historietematik, och väcka frågor kring att det inte bara är de officiella berättelserna i historieböckerna som är den sanna eller mest relevanta.
– Hon har en del referenser som hon använder som ram. Bland annat Umberto Ecos text The open work som ställer frågan om man kan uppfatta historieskrivningen som en öppen process som aldrig tar slut eller har en absolut version, säger Aukje Lepoutre Ravn.
”Kräver sin förklaring”
Umberto Eco myntade begreppet ”open work” 1962 med syftet att beskriva ett grepp som finns i olika kreativa uttryck som musik, konst och litteratur. Gemensamt är att de olika verk han tittade på är skapade så att publiken ställs inför en mängd olika möjligheter, istället för en given ordning. De får alltså själva vara med och fullborda verket, vilket enligt Eco hade något oändligt över sig och kräver en delaktighet av betraktaren.
Under vernissagedagen kan besökarna följa med och uppleva alla biennalens utställningar på samma dag. Det bjuds på möte med curatorn, mingel med konstnärer och en djupare introduktion till ”A story within a story”.
– Tematiken är inte helt lätt och kräver sin förklaring. Elvira har valt konstnärskap som på olika sätt, allt ifrån personliga minnen och biografier till fantasi och performance, till museerna och arkiven, tar sig an det här och fördjupar sig i olika delar, säger Stina Edblom.
Konsert av privatpersoners berättelser
En av de centrala delarna för att få till det kollektiva skapandet är ett samarbete med statens konstråd som heter ”House of words”. Det är ett arkitektur- och processbaserat konstverk av konstnären Loulou Cherinet och arkitekten Santiago Cirugeda.
– Konceptet kommer från en liknande plats som man har i många mindre afrikanska städer som kallas ” la Casa de la Palabra” som är en mötesplats där man diskuterar och berättar historier. Det är som en konkretisering av Umbero Ecos begrepp, säger Aukje Lepoutre Ravn.
Vid sju tillfällen kommer vad konstbiennalen kallar ”runda bords-samtal” att hållas i den tillfälliga paviljongen ”House of words”, ritad av Santiago Cirugeda, där besökarna uppmuntras att delta för att påverka både plats och samtal. Historien som berättas blir en slags dialog mellan alla som deltar i den.
I GIBCA 2015 deltar omkring 30 olika konstnärer uppdelade på Röda Sten, Hasselblad center, Göteborgs konsthall, 3: våningen och KKP galleri. Det blir dessutom visningar på olika språk som persiska, romani och arabiska och en mängd kringaktiviteter. Bland annat kommer Jens Lekman i projektet ”ghostwriting” att ha personliga möten med olika privatpersoner och sedan tonsätta och spela in deras egna berättelser, som även blir konsert. Ebbot Lundberg med diverse inbjudna vänner kommer under en kväll att förvandla Röda Stens alla rum, trappor och restaurang till konsertarenor.
