BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men Antigua är inte bara en geografisk plats utan också en symbol för alla koloniserade platser och för det koloniserade tillståndet. Det är en plats där arvet från det slaveri som förde merparten av invånarna till ön inte bara är ett minne, utan en levande verklighet som ständigt gör sig påmind inpå bara huden, bokstavligt talat. I essän ”En liten plats”, som handlar just om detta, beskriver Kincaid hur de vita på ön isolerar sig och betraktar den svarta befolkningen med äckel. En lärare jämför sina elever med apor, en läkare fruktar de baciller som han tror att hans svarta patienter bär på. Likartade scener finns i barndomsskildringen ”Annie John”, men då mer subtilt skildrade eftersom de betraktas med barnet Annies ögon. Huvudpersonens osympatiske fader i ”Min mors självbiografi”, vars far var vit, beskrivs som en man som lärt sig hata den ”besegrade” (koloniserade) delen av sig själv och därmed förakta svaghet.
Och eftersom den koloniserade platsen inte bara är geografisk följer den med de många av Kincaids karaktärer som lever på andra platser i världen. ”Lucy” handlar om en ung kvinna som lämnat Antigua för att studera till sjuksköterska i USA där hon lever som inneboende hos ett vitt överklasspar. Deras och deras vänners förhållningssätt till henne kan sammanfattas som arrogans under välviljans täckmantel. Platsen hon kommer ifrån kallar de ”öarna” samtidigt som de utgjuter sig över den exotiska idyll de föreställer sig.
I ”Se nu då”, som är en poetisk och tragikomisk berättelse om ett äktenskap i fritt fall, har välviljans mask helt fallit bort. Den intellektuella mr Sweet förbannar att han inte lyssnade på sin mor som avrådde honom från att gifta sig med mrs Sweet, en kvinna som just ”klivit av bananbåten”. Skildringen av rasism är brutal, inte minst då den kommer från en närstående. Mr Sweet tycks äcklas av sin hustrus själva uppenbarelse: hennes kropp och hennes näsas form.
Den andra mest framträdande röda tråden i Jamaica Kincaids författarskap är de såriga mor- och dotterrelationerna. ”Annie John” handlar om en flicka som växer upp i en närmast symbiotisk relation med sin älskade mor, som sedan brutalt bryts av modern när Annie kommer i puberteten. När hon, som Kincaid skriver, börjar bli längre än modern och hennes svett börjar lukta annorlunda än det gjort tidigare. På moderns avståndstagande följer dotterns försmådda hat. En scen som återkommer i flera verk är när huvudpersonen säger till sin mor att hon önskar att denna vore död. I ”Lucy” har dottern redan lämnat modern, men deras toxiska relation och den kärlek hon förlorat hemsöker henne i hennes nya liv i USA. När modern en dag skriver att den flera år äldre fadern dött förmår inte Lucy att svara vänligt. I den drömlika novellen ”Min mor” i novellsamlingen På flodens botten framstår modern nästan som en mytologisk varelse, en sorts gudinna eller väsen, både fruktansvärd och underbar.
I romanen ”Min mors självbiografi” lyder den första meningen: ”Min mor dog i samma ögonblick som jag föddes”.
Den fantasi som uttrycks i den återkommande scen i flera av de andra texterna där jaget önskar se sin mor död har alltså här realiserats. Men eftersom denna mor är död redan från början förblir hon en dyrkad, oförstörd fantasi hos berättarjaget. ”Min mors självbiografi” är berättelsen om en ung kvinna, Xuela. Hon växer upp i en brutal verklighet med en död mor, en kall far och en styvmor som önskar livet ur henne. Detta är en roman full av intressanta motsättningar kring begreppet ”mor”. Den har titeln ”Min mors självbiografi” men börjar med meningen ”Min mor dog”.
Xuela vägrar att föda barn och lär sig tidigt, som hon säger, att ta livet i sina egna händer genom att göra abort med hjälp av olika örtblandningar. Men vem är då jaget i titelns ”Min mors självbiografi”, om självbiografin är Xuelas? Är det Xuela som i själva verket skriver *sin* döda mors självbiografi, en biografi vars objekt är smärtsamt närvarande i sin frånvaro? Kanske är Kincaids ärende att utforska de villkor i tidigare generationers västindiska kvinnors liv som på olika sätt genljuder även i deras döttrars (biologiska eller ej) tillvaro? När Xuela bestämmer sig, kompromisslöst och ibland hänsynslöst, för att älska sig själv när ingen annan gör det, är det en radikal kärlekshandling som ger upprättelse åt den svarta, kvinnliga och koloniserade kropp som den rasistiska, patriarkala ordningen antingen vill utplåna eller exploatera.
Oavsett om en läser Jamaica Kincaids verk som självbiografiska eller inte tar de snabbt formen av en sammanhängande berättelse om ett alienerat men oppositionellt jag som bär med sig platsen hon kommer ifrån och den exploatering som märkt både den och hennes mor men också alla de kvinnor som inte är hennes mor men vars band till henne genom historien i form av förtryck ändå gör dem till hennes andliga mödrar.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
