BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Lyxigt att få berätta
– Jag har spelat många olika pjäser, men ingen där människor sitter kvar efteråt som nu. Och ingen där historien verkar slå så lika i alla åldrar, där man märker att åskådarna så snabbt sjunker in i historien. Det är lyxigt att få berätta en sådan historia, säger han.
Teater Västernorrlands senaste satsning Drömmen om Marbella är en pjäs som baserar sig på en sann historia om Sundsvalls största knarkkung. Pjäsen handlar om Niklas som dras in i missbruk och narkotikahandel och åker fast. När berättelsen börjar har han blivit hänvisad till ett tolvstegsprogram.
Publiken är AA-gruppen
Han ska börja om, bara klara av den här behandlingen först så han får en lägenhet av socialen. Det är publiken som är AA-gruppen.
– Det är hans första stapplande steg ut ur sitt drogmissbruk, men han vet inte om det. Han kommer till den här gruppen och vill inte vara där, men så börjar det hända saker.
Alexander har inga riktigt nära upplevelser av missbruk, men tillräckligt många skärvor för att känna in. Det är släktingen som har missbrukat. Barndomsvännen som dog i ett missbruk. Skammen, rädslan, euforin. Det vi alla delar och känner igen oss i.
– Det är det som är det mäktiga med att spela teater, att få göra en otrolig resa med en karaktär, och att få ta med sig publiken på den, säger han.
Ännu mer så nu när han står ensam på scenen och allt hänger på honom. Han kallar det teaterinsikter, sådant som får honom att utvecklas som skådespelare. Men pjäsen har också gett honom många personliga insikter.
– Mest tänker jag på hur skört det är, att det är så lätt att glida in i missbruk. Det slår i alla klasser och når alla typer, det är ingen som sitter säkert. Och det är så förrädiskt. Först är det najs och roligt, och sedan går det åt helvete. Jag minns att man fick lära sig i skolan att tolv procent av oss svenskar drabbas någon gång i livet. Det är ju jättehöga siffror och det märks när jag spelar att människor har egna erfarenheter, säger han.
Efteråt kommer människor fram och berättar. Om brorsan eller mamman. Om alla vännerna som har dött. Om den egna behandlingen för två år sedan, eller om missbruket som började med ryggproblem som behandlades med morfin och sedan inte gick att få stopp på.
Trycka bort känslorna
– Jag tror att många av oss har en bit av det här beteendet i oss, att vi dövar olika känslor med till exempel glass utan att vi ens är medvetna om det. Men vi vänjer oss vid att kunna trycka bort känslor och vad händer den dagen glassen inte räcker? När ett glas vin är det som behövs för att stressen ska lätta … jag tror det är viktigt att försöka se det mönstret hos sig själv. För det är först när man får syn på saker som man har ett val att ändra.
Fysiskt uttryck
Alexander Lindman är en fysisk skådespelare. Han har spelat teater sedan han var tio, sysslat med gycklarspel och är utbildad stuntman. Han vet hur man blir överkörd, ramlar ner för byggnader, och halkar på bananskal utan att skada sig.
– Att lära sig ord är inte svårt, inte att halka på ett bananskal heller. Men att prata och ramla så att det verkar som att det händer där för första gången, att det är sant här och nu, är det som är svårt. För mig är det kroppen, rösten och hela maskineriet som sätter kött i orden. Och står man ensam på scenen som nu blir det väldigt tydligt.
Han gillar att göra föreställningar som den här, som svänger både emotionellt och kroppsligt. Särskilt tycker han om att spela sköra killar som är macho.
– Den kombinationen är fantastisk, eller när killar spelar tjejroller. När en kille gråter, då blir det på så mycket mer allvar, människor reagerar mycket starkare, vilket ju är väldigt intressant om man börjar tänka i termer av maskulinitet och femininitet.
Bygger på en verklig historia
Berättelsen Drömmen om Marbella är baserad på en verklig historia som har utspelat sig i Sundsvall. Regissören Kristoffer Berglund har träffat verklighetens Niklas, hört hans berättelse och skrivit fritt utifrån det. Alexander har inte träffat honom, men en dag satt han i publiken.
– Jag visste inte att han var där, och jag vet inte hur han ser ut. Men jag fick höra i efterhand att han tyckte att det var bra och representativt för hans resa. Det kändes fint att höra, säger Alexander Lindman.
