När man läser om hiphop brukar några beståndsdelar vara betonghus, tunnelbanelinjer och en urban miljö. Men hiphop muterar snabbt, främst där medierna kan ha misslyckats att berätta hela historien, där det finns fler perspektiv. I höstas släpptes ett av årets bästa svenska rapalbum, Spelbart av Umeå-rapparen Erk och hans crew Random Bastards, som kan beskrivas som ett löst kollektiv av musiker. Det är som en sammanfattning av hela den svenska rapvågen som kommer från norra Sverige just nu. Plattan är ”doften av kokkaffe, blöt färg och öl utspilld på ett bastuaggregat”, som det står i pressmaterialet. Den driver med schablonbilden av vad som kallas för Norrland.
Våg från norrland
Förra året kom Umeå-hyllningslåten UÅ, med alldeles för många gästartister för att kunna räkna upp. Artisten Maxida Märak blandar rap med jojk. Och Cleo har fått alla att fatta vad en norrländsk raggarvolvo är för något i singeln 240 tillsammans med Alina Devecerski.
Vi journalister gillar att bunta ihop saker till en musikrörelse för att göra det enklare. Men jag känner ändå att rap från norra Sverige kommer som en våg och sveper över hela landet just nu. Satiriska, roliga ord, dialektal slang, en hiphop som är mer natur än urban. Hur känner du?
– Jag håller absolut med, säger Cleo, som är uppvuxen utanför Umeå.
– Men det är lite samma sak som ”vågen av kvinnor” som folk upplever just nu. De här kvinnorna vi hör och ser idag har alltid funnits och gjort musik, men inte tidigare fått platsen eller uppmärksamheten. Detsamma gäller norrländsk hiphop. Nu finns det plats, utrymme och behov av andra uttryck och historier för att genren ska kunna fortsätta utvecklas.
Nya erfarenheter
Det är få av musikkollektiven eller artisterna som är tydligt politiska. Samtidigt handlar politik rätt mycket om perspektiv. De senaste åren har det börjat diskuteras frågor som rör norra Sverige mer än tidigare. Som avfolkning, gruvdrift, miljö och samiska rättigheter – även om en rikspolitiker sällan får en fråga om det i Agenda. I böcker, tv-program, poddar och nu i rapmusiken börjar nya erfarenheter ta plats.
– Hiphop är en genre som är sprungen ur arbetarklassen, och den har starkt fäste i förorterna, säger Maxida Märak.
Hon är 27 år och är musiker, skådespelare och aktivist för samiska rättigheter, och uppvuxen i både Stockholm och Jokkmokk. Senast syntes hon i SVT-serien Sápmi Sisters. ”Nu kommer fjällen in på klubben”, rappar hon på låten ”Matrix”.
– Glesbygden battlas med liknande problem som förorterna, så egentligen är det inte så konstigt att den har växt fram mer och mer i Norrbotten också.
Rap från norra Sverige har inte fått den mediala uppmärksamhet som annan svensk hiphop har fått. Varför tror du?
– Norrbotten är glesbygd helt enkelt, och möjligheterna att kunna hitta en hiphopscen är inte så stor. Vi hade inget Fryshuset. Jag hittade till musiken på egen hand, det fanns inga crews, inga äldre eller mer kunniga som jag kunde lära utav. Jag är självlärd, och jobbade mig fram genom att sträckläsa instruktionsböckerna och se tutorials på Youtube.
Dirty North
Ett uttryck att beskriva musikrörelsen med är Dirty North, en ordvits på termen Dirty South som myntades av den amerikanska rapgruppen Goodie Mob i mitten av 90-talet. Den syftar på den marginaliserade söderrapen, som sågs ner på från både öst- och västkustscenerna.
– Vi tog uttrycket rakt av och identifierar oss med deras vibb. Kanske mer än med resten av Sverige, säger rapparen Erk, vars grupp Trainspotters debutalbum Dirty North från 2010 var en försmak på hur rap skulle låta idag. Han vill snarare kalla musikvågen en ”positiv spiral”.
– Vi peppar gärna varandra. Det är kul att Norrland uppmärksammas, även om det inte på något sätt är homogent i dialekt, vibb, natur, språk eller egentligen någonting. Man har hört ”norrländska” ganska många gånger, men vad är det egentligen? Vi är mer än sextio procent av landet, någon i Sandviken pratar inte som någon i Karesuando, Brunflo eller Sorsele.
Börjar ta mer plats
En annan talang i Random Bastards är Gonza-Ra, som tillsammans med Erk ursprungligen kommer från Storuman. Om man bildgooglar honom har han ofta en liten mössa som inte ens gör ett försök att dölja ett långt hår. Han är bara 21 år gammal, men släppte förra året sitt debutalbum Lavinfara.
– Det är en musikvåg på det visat att många av oss börjar ta mer plats.
Han menar att all den nya hiphopen från norr handlar om att rap hänger på eller skapar nya trender och hela tiden breddar sig.
– Man diggar en grej några år, sedan börjar det bli uttjatat. Sedan börjar man kolla sig om efter något nytt. Och nu kom den andra grenen i svensk hiphop som inte utforskats lika mycket tidigare, menar Gonza-Ra.
– Jag känner inte att det är så många som är särskilt politiska. Det är mer jävligt mycket stolthet. Vi är ganska patriotiska och stolta över var vi är ifrån.
Erk håller med:
– Vi fuckar med skatare, snowboardåkare, guldare, blästare och andra randoms och försöker inte tänka så mycket på normen. Det är skönt att inte vara ”rappare” trots att man rappar, hade inte pallat det tänket. Alldeles för meta för min del, skrattar han.
Vanligt med storstadsflytt
Erk och Gonza-Ra bor kvar i Umeå, men det vanliga har varit att musiker från norra Sverige flyttar ner till storstäderna. Det har Kalle Gracias, hans bror Griljonären och producenten Jakk Who gjort. De är alla tre uppväxta i Piteå men kommer från samma skejtkultur som frodades i Umeå under 00-talet, och kallar sig för Kusten Klick. I Umeå samlades skejtare, snowboardåkare och rappare vilket resulterade i både solokarriärer, klädmärken, gruppen Trainspotters, kollektivet Random Bastards och just Kusten Klick. ”Jag växte upp på Norrmalm, fast Piteversionen”, rappar Gracias i låten Norrmalm. Nu sitter vi en flod bort från Stockholmsversionen. Men de har krigat för att komma dit. Där Stockholms förorter har vad Maxida Märak kallar ”familjer” som musikbolaget Redline på röda linjen, som plockar upp lokala talanger, håller Kusten Klick på att skapa något liknande för Piteå.
– Det fanns ingen grogrund när vi växte upp, säger Jakk Who. Vi har fått skapa det själva.
– Vi håller fortfarande på med det, fyller Kalle Gracias i. Det har tagit mer än tio år.
– Samtidigt har det varit en bra grej för oss att komma därifrån. Det blir exotiskt, det blir annorlunda än hur allt låter här, menar han, vi blir intressanta.
– Egentligen har ju Redline gjort samma sak. Fast under 20 år, säger Jakk Who.
