Tyvärr lyser det igenom att dottern Tora Hallström inte är skådespelare egentligen utan mestadels jobbat inom bankvärlden. Hon gör inte bort sig på något vis, men när Lena Olin tar över så spelar hon faktiskt brallan av dottern. Men så har Olin också mångårig erfarenhet både i Sverige och USA, hon har bland annat blivit nominerad till en Oscar och mottagit New Yorks filmkritikers pris. Hennes tolkning av Hilma som äldre, när den psykiska ohälsan grävt sina klor djupare in, är helt enkelt i en annan liga. 

Verklighetens Hilma af Klint levde och verkade under förra sekelskiftet. Hon var långt före sin tid och målade abstrakt och ickeföreställande innan konstnärer som Kandinsky och Mondrian ”uppfunnit” den stilen. Men för Hilma af Klint fanns det andra anledningar bakom motiven än de rent konstnärliga. Hon var helt övertygad om att andar verkade genom henne och hon avgudade den ­österrikiska filosofen och esoteriken Rudolf Steiner – grundare av ­antroposofin, waldorf­pedagogiken och bio­dynamisk odling. 

Man får hålla i minnet att kring den här tiden var spiritism, ockultism och andra alternativa synsätt på modet. De konservativa religionerna utmanades av nya vetenskapliga framsteg och i gränslandet uppstod uppfinningsrika förhållningssätt till de existentiella frågorna. Det kryddat med Hilma af Klints egna mentala svårigheter skapade ett intressant livsöde. 

Tyvärr faller det lite platt i Lasse Hallströms händer. Regissören som en gång i tiden var en mästare på att skapa närhet och stämning fastnar ofta i det redovisande och gör en del besynnerliga val. Som när Hilma af Klint i olika åldrar vistas i sekelskiftets Stockholm, fast skådespelarna i själva verket är inklippta i gamla arkivfilmer. Det ser ungefär lika verklighetstroget ut som sådana där spel framför en green screen där barn ska fånga bollar eller annat som kommer mot dem på skärmen. 

Jag kan inte låta bli att ­jäm­föra ”Hilma” med ”The ­Electrical Life of Louis Wain” som kom förra året. Även den en så kallad ”biopic” om en ­konstnär som ramlar över ­gränsen till galenskap, men gjord betydligt mer levande. 

Även greppet att alla ska prata brittisk engelska känns märkligt. Tydligen för att fånga en större internationell publik, och gissningsvis för att brittiskt uttal helt enkelt känns mer sekelskifte. Men när lejonparten av skådespelarna är svenskar blir det skumt – och vi kan nöja oss med att konstatera att alla medverkande inte har lika bra uttal som huvudrolls­inne­havarna. 

Hilma af Klint fick sin revansch. Eftervärlden förstod henne mycket bättre än vad samtiden och Rudolf Steiner gjorde. Lasse Hallström knyter ihop sin historia med när hon visades stort på ­Guggenheimmuseum i New York härom året. 

Huruvida filmen om henne kommer hyllas större i fram­tiden vet jag inte, men i min bok ­kommer den inte understrykas som något av Hallströms bättre verk.