Hillevi Werring börjar berätta om varför hon började skriva om förorten. Hon kände att hon behövde något annat än det vardagliga politiska arbetet.
– Jag är duktigt på att skriva yrkanden och sådana där grejer men är så trött på det språket. Böckerna blir en annan sida av det politiska arbetet – här kan jag peka på möjligheter och visioner.
Den första boken, ”Bosättarna”, handlar om det omvända perspektivet. Politikerna vill att svenskar ska flytta ut i förorten för att det ska bli mer integrerat. Förortens folk, som är de ”normala”, tycker att de inflyttande svenskarna är minst sagt lite konstiga.
– Jag hittade på en massa människor och lät dem träffas. Jag jobbade mycket med karaktärerna. Ingen person är helt tagen ur verkligheten men har förstås förebilder. Visst är Katarina (bokens jag) lite lik mig. Hon är pensionerad lärare och jag är skolpsykolog.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I den nu utkomna uppföljaren kommer några av karaktärerna tillbaka till Hammarkullen ”för att ta tillbaka det till folket.”
– Jag skulle gilla att folk som inte bor här läste den – sådana där kulturtanter i centrum. Men då skulle de väl inte våga åka hit, säger hon och skrattar.
Flyttlass till Hammarkullen
Hon är bördig från Åhus, Skåne. Pappan var lärare – och ville bli seminarielärare – så det blev en hel del flyttande. Först till Växjö och sedan vidare till Skara.
– Då pratade jag en blandning av småländska och skånska. Det var inte populärt ... Så jag försökte lägga ner det snabbt.
Som 19-åring flyttade hon till Göteborg för att studera. Först bodde hon på studenthem, sedan hyrde hon i Lunden med sin dåvarande man. Hon läste sociologi, pedagogik och psykologi för att så småningom ta en påbyggnadsexamen till psykolog.
1969 gick flyttlasset till Bredfjällsgatan i Hammarkullen – då hade hon två barn, det yngsta tre veckor gammalt.
– Det var så lätt att få lägenhet, bara att peka vilken man ville ha. Och det var så fint, modernt. Sedan flyttade vi runt i Hammarkullen under 25 år.
När barnen flyttade hemifrån fick de lätt bostad, och ”när vi skildes fick vi också varsin lägenhet. Det var inga problem”.
Äldste sonen, Thomas, var den som bodde kvar i Hammarkullen längst. Han gick bort för tolv år sedan, 2005. Han hade en muskelsjukdom, en funktionsnedsättning och dog av hjärtstillestånd.
– Just då hade precis allt rett upp sig för honom, han hade inga skulder, hade en bra lägenhet. Det var tufft, väldigt tufft.
Dödsfallet inträffade strax innan karnevalen där familjen var engagerad.
– Alla hade tröjor som det stod Thomas på den gången, minns Hillevi Werring.
Familjen var även engagerade i Angereds revy- och teaterförening – barnen spelade och Hillevi Werring skrev elakt om de lokala politikerna – sedan blev hon en av dem själv.
Folkpartiet var gubbigt
Det politiska intresset började med att hon och föräldrarna lyssnade på partiledardebatterna – ”det tyckte jag var väldigt roligt”. Hillevi Werring tror att pappan röstade på Bertil Ohlin (FP) och hon började själv som folkpartist innan Miljöpartiet fanns.
– Till och med när jag var lite över 30 lanserade de mig som ungdomskandidat till riksdagen. Som tur var kom jag inte in.
Hillevi Werring ler åt minnet.
– Sedan travade jag upp till gubbarna på stadshuset, sa att det var just lite för gubbigt, och tackade för mig. När Miljöpartiet kom gick jag med snabbt och har varit med sedan dess.
Hon har gjort allt möjligt i partiet – suttit i socialnämnden och stadsdelsnämnden Lärjedalen.
– Då gjorde jag en insats för Hammarkullen – min utslagsröst gjorde att vi fick ett bibliotek här. Det har varit hotat många gånger sen dess men klarat sig.
Det var på 90-talet. Sedan blev det ett uppehåll till pensionen. 2010 gjorde hon comeback och ska köra hårt fram till valet i höst.
– Får vi en valstuga här, vilket inte är säkert, har jag lovat ta hand om bemanningen.
Efter valet blir det nedtrappning.
Varför lägga ner politiken?
– Det är för att jag ska hinna satsa på skrivandet innan jag blir degig i huvudet. Mitt nästa projekt är att jobba med noveller. Jag har flera olika idéer.
Det finns dock ett politiskt uppdrag hon gärna skulle vilja fortsätta med.
Sedan sex–sju år är hon ordförande i Göteborgs Stadsteater AB. Våren 2019 blir det dock tack och adjö till detta, hennes sista uppdrag.
– Lite tråkigt för det är riktigt roligt. Och jag har inget emot att gå på premiärer, det förväntas ju av bolagets ordförande, säger Hillevi Werring leende.
Vi drar oss ut i regnet och snålblåsten för en promenad och fotografering.
Dina tankar om förorten Angered i dag? Efter alla år här ute?
– Det är verkligen en stor skillnad mellan i dag och 1969 när jag flyttade ut. Då var det värmlänningar och finländare som var det exotiska. Sedan kom latinamerikanerna. Mina äldsta barn hade då lärare på både spanska och svenska i klassen. Det funkade jättebra. Nu är det inte lika lätt med massor av språk.
– Och glöm inte att det är en handfull som ställer till det här ute. Alla andra vill ha en normal tillvaro.
Ska skriva för barnbarnet
Vi stannar till vid Bredfjällsgatan och Hillevi Werring pekar ut där hon bott. Vid kortändan av huskroppen är den målade tigern försvunnen. Här finns nu en mindre målning med barn som drar dragkamp.
Hillevi Werring ställer sig och drar symboliskt hon också i det tecknade repet.
Vad behövs för att förbättra för förorten?
– Jag tycker det är bra att det äntligen byggs något härute. Vi måste göra något åt segregationen. Folk måste få jobb, vi måste träffa varandra.
– Folk vågar inte åka hit ut – men här är sällan nåt bråk på vagnen, däremot inne i centrum. Här dricker folk mycket mindre.
– Se på karnevalen, 60 000 människor, nästan- inget bråk – så är det inga öltält här heller. Två av sönerna och jag själv är förresten fortfarande engagerade i karnevalen där jag serverar frukost till funktionärerna tillsammans med en svärson och sedan har öppet för kaffe och en lugn vrå hela dagarna för dem, poliser och vakter.
Lokalpolitikern talar.
Men snart ska författandet ta över mer.
Det första nya skrivprojektet dök upp alldeles nyligen. Hon ska skriva en bok till ett barnbarn på tolv år som inte är någon särskilt intresserad läsare.
– Han vill att jag ska skriva en bok till honom och få in honom på läsandet, berättar Hillevi Werring entusiastiskt.
– Han har beställt att det ska vara spännande – men inte för spännande. Ett mycket bra skrivprojekt!
