Det är något särskilt med folk som fastnar för historien om Lou Andreas Salomé. Kvinnan som rymde från sin överuppvaktande präst i Ryssland för att studera och sedan rörde sig som ett slags Zelig genom några av vår tids största tänkare och konstnärer. Från Nietzsche till Rilke till Freud, överallt refererad som en musa snarare än en intellektuell förutsättning för deras arbete. Den typen av bokstavlig mindfucker, den filosofiskt promiskuösa och alltid rastlösa kvinnan, är oemotståndlig som identifikationsobjekt för oss med hjärnor som aldrig verkar vilja vila.
Där någonstans börjar min fascination för den franska sångerskan och mångsysslaren Hermine Demoriane (gift Williams). Under 60-talet är Demoriane framförallt författare och journalist. Hon skriver totalt tre pjäser, varav en om Lou Andreas Salomé. Pjäser är som alltid nästan omöjliga att hitta, men en del av hennes skrivande från International Times går att läsa på internet. Bland annat den intervju med Jean-Luc Godard som hon själv refererar till som den där hon får fråga om droger. I själva verket är det bara ett kort replikskifte:
HD: Har du provat syra?
JLG: Nej, jag är inte intresserad, jag blir hög på att stirra på affischer på stan. Jag blir hög på människor.
HD: Precis vad min mamma säger.
(Min översättning)
Mångsysslare
Demoriane skrev i den vevan också en bok om sin graviditet – Lifestar, a diary of nine months. Talande nog har den beskrivits som ”lika instängd som erfarenheten själv” – en upplevelse som delas av kvinnor anses ju sällan allmängiltig.
Men som alla kreativt rastlösa varelser vill Demoriane utforska mer än en konstform. Hon är tidigt inblandad i olika konst- och musikprojekt men får något slags publikt, om än minimalt, genomslag först 1978 med Derek Jarmans film Jubilee.
I den absurda (men åh så Bechdel-test-vänliga) filmen åker drottning Elizabeth till ett slags postapokalyptiskt London där barnvagnar brinner och varje fest är en orgie. I detta maximalistiska svar på Kubricks stilrena Clockwork Orange pratar alla med bred dialekt och högt tonläge – utom den stumma mystiska Chaos, refererad till som gängets franska au-pair. Först i en magisk scen i slutet hör man hennes röst när hon stämmer upp i Edit Piafs emblematiska ”Non, je ne regrette rien”, samtidigt som hon promenerar på en tvättlina.
Hermine Demoriane är då 36 år gammal. Hon hade precis gett upp en mångårig besatthet av att gå på lina som väcktes under en utställning på Tate Gallery med skulptören Robert Morris 1971. Som en del av ett interaktivt rum fanns en lina uppspänd för den som ville testa och Demoriane blev så förtjust att hon såg till att få hem linan när den togs ner från utställningen (tydligen bröt någon benet). Det är inte osannolikt att Nietzsches utläggning i Så talade Zarathustra, om hur människan är en lina – spänd mellan djuret och övermänniskan – spelade in i Demorianes fascination för linans koppling till dekadens. En av Zarathustras utsagor är till exempel: ”I love those that know not how to live except as down-goers, for they are the over-goers.” Själv skriver hon senare om sin besatthet i boken The tightrope walker (1989).
Hennes särskilda fallenhet i kombination med en redan lång karriär inom populärkulturens mer avantgardistiska fåra gjorde henne till ett perfekt inslag i scenframträdanden med bland annat COUM Transmission – ett förstadie till det ikoniska industribandet Throbbin Gristle.
Läs också: Drottningen av bråk
Startar eget skivbolag
Scenen i Jubilee var inte planerad, men Derek Jarman hade sett Demoriane på lina i konstnären Andrew Logans Alternative Miss World och kunde förstås inte låta bli att utnyttja möjligheten. I senare intervjuer har Demoriane invänt mot scenen som sexistisk eftersom den klipper fram en del där hon tappar kjolen medan hon går.
I samma veva möter Demoriane Nick Kent, legendarisk skribent i NME, och Only Ones-sångaren Peter Perrett. De spelar in en singel, ”Chinese Shadows”, som dock aldrig släpps. Först 1980 kommer hennes första singel ”Torture” (en låt tidigare, och väldigt mycket snällare, framförd av bland annat Everly brothers). David Cunningham från The Flying Lizards spelar in Hermine Demoriane, och Virgin Records trycker upp 21 000 skivomslag för att sedan dra sig ur projektet. Hon startar då sitt eget Salomé Records, köper loss 2 000 omslag för nätta 59 pund och klistrar över Virgins logga på konvolutet med sin egen.
Dory Previn-cover
Med all den brokighet som nyfikenhet skapar ägnar hon sig sedan åt så skilda företeelser som organisera en ”Soirée Existentialiste” efter Jean-Paul Sartres död med artister som This Heat och att uppträda som mellanakt på komedi-klubben The Comic Strip. Hon fortsätter också att släppa singlar under 80-talet under sitt förnamn Hermine, några på eget bolag, några på belgiska Crammed Discs och några på engelska Human Records som bland annat släppt Slits och Au Pairs.
Värt att nämna är den fantastiska singeln TV-Lovers med Dory Previn-låten ”Valley of the Dolls” som b-sida, och mini-albumet The World On My Plates (1982) som får en visst kultstatus, inte minst genom sitt omslag där Hermine står i en prickig klänning och fyller en diskmaskin med sjutumssinglar.
Nyutgåvor
Men det dröjer ända till 2006 innan det lilla indiebolaget LTM (Les Tempes Modernes) gör världen en tjänst genom att släppa hennes 80-talsproduktion på två remastrade CD-skivor: The World On My Plates och Lonely At the Top.
På många sätt hör hon hemma i den tradition som kallas diseuse: en kvinnlig form av det franska ordet för berättare, och hon har jämförts med typiska företrädare för den nästan osjungande sångstilen som Nico och bitvis Francoise Hardy, men ingen av dem utstrålar samma nästan aggressiva ivrighet. Efter återutgåvorna släppte Hermine för första gången sen 80-talet en skiva med eget nytt material, Who’ll come walking. Och Salomé Records lever igen.
Läs också: Drottningen av bråk
Hermine Demoriane (gift Williams)
• Är en fransk sångerska, journalist, komiker, pjäsförfattare och lindansare.
• Släppte sin första singel Torture 1980.
• 2006 släppte det lilla indiebolaget LTM (Les Tempes Modernes) hennes 80-talsproduktion på två remastrade CD-skivor: The World On My Plates och Lonley At the Top.
• TV-Lovers med Dory Previn-låten Valley of the Dolls som b-sida, och mini-albumet The World On My Plates (1982).
Andra diseuses
Cristina – den första som släppte något på No Wave-bolaget ZE Records (singeln Disco Clone, 1978). Hennes cover av Peggy Lees Is that all there is? har kallats för en ”poker faced version”.
Trish Keenan – sångerska i Broadcast, dog 2011 av lunginflammation. Hennes röst har beskrivits som ”deadpan”.
• Diseuse användes ursprungligen mer för skådespelerskor med en särskild talang för att leverera monologer så som Joyce Grenfell och Ruth Draper. I boken The Guest List av Ethan Mordden (2010) beskrivs begreppet som ”a speaker of lyrics: in effect, one who uses the music to get to the words”.
Virna Lindt – svensk som släppte skivan Shiver i England 1983, full av fascinerande bondbrudsnewwave som exempelvis låten Attention Stockholm. Också hon är återutgiven på LTM.
